Här kommer en kort novell som jag skrev i skolan...

________________________________________________________________________________________________

Regnet forsade ner likt ett vattenfall och dränkte den blodiga marken. Pilar skar genom skyfallet på jakt efter sina mål, och när de fann dem föll nya män till marken, fortfarande med sina vapen i ett fast grepp redo att slåss till det sista andetaget.

 Alla rop och vrål lät inte alls lika mycket på grund av regnet, men man kunde fortfarande inte ignorera ljudet av de krigande soldaterna. Stål som mötte stål, pilbågar som spändes och avfyrades och ljuden av de fallande männen som hade nått sitt slut, alla dessa ljud var ljudet av krig.

 Det var två sidor som slogs, de defensiva som förtvivlat försökte skydda sina gårdar och sitt folk, mot de blodtörstiga barbarerna som plötsligt hade dykt upp med sina skepp med drakhuvuden i fronten och sköldar på sidorna. De hade lyckats ta sig in i den lilla viken trots att det borde ha varit omöjligt.

 Engelsmännen hade aldrig förr stött på ett sådant folk. De hade hört berättelser om bestarna från norr som färgade marken röd av blod vart de än gick i land, men det var först nu som den berättelsen blev till verklighet.

 Nordmännen högg ner allt de kunde komma åt med sina svärd, yxor och spjut, och när de själva stupade drog de ner någon med sig i fallet. 

 En engelsk krigare stod mitt i slaget och såg sina kamrater falla en efter en med pilar vinande omkring dem. Han var en ung man som just hade fått titeln "soldat" och hade förr aldrig stått på ett slagfält. Nu när han stod där omringad av död och blod insåg han hur värdefullt hans liv som bonde hade varit. Då behövde han bara ta hand om sin gård och familj i lugn och ro. Visst fanns det dagar och år då maten var nära på att inte räcka, men det var ett paradis jämfört med det här.

Varför hade han lämnat sitt fridfulla liv?

Varför var han bara tvungen att gå med i kungens armé?

Dessa frågor ställde han nu till sig själv.

 Plötsligt drogs han ut ur sin trans när ett svärd kom farande mot honom, och han var tvungen att parera det. Den skäggiga mannen som hade svingat svärdet såg ut som en jätte med sina breda axlar och muskler, som man bara kunde få av att ro ett skepp hela dagen.

 Ett flin var placerat på hans läppar och engelsmannen försökte hugga till honom med sitt svärd, men nordmannen blockerade enkelt slaget och höjde sitt egna svärd för ännu ett hugg. 

Engelsmannen kunde se att han omöjligt skulle kunna parera det kommande slaget, hans kropp hade inte fått nog med träning. Nordmannen hade växt upp på slagfältet medan han själv hade matat grisarna.

 Han tog tag i metallkorset som han bar runt halsen och blundade.

Först hände inget, men plötsligt kunde han höra ett vrål och något som föll till marken rakt framför honom. Nervöst slog han upp ögonen igen och blickade ner på den fallna nordmannen vid sina fötter. En pil hade borrat in sig i hans bröst och han skulle snart dö.

 Trots det backade engelsmannen förskräckt undan från den döende mannen, för minen i hans ansikte tillhörde inte någon som snart skulle lämna de levandes värld. Hans ögon var fria från rädsla och ett belåtet leende låg på hans läppar.

Aldrig förr hade engelsmannen sett någon möta döden med ett leende, och han kunde inte förstå hur man kunde göra det. Dock visste den döende nordmannen något som engelsmannen inte kände till.

 Vikingen visade ingen rädsla, för han visste att Valhalla väntade.

_____________________________________________________________________________________________

Jag skrev den här rätt snabbt, för jag ville höja mitt svenska betyg och det var i slutet av våren, så ja jag hade rätt så bråttom! xD (Dock lyckades jag höja mitt betyg en hel del! :D).

 Jag skrev en till novell då som ni kommer få senare i veckan!

Kommentera gärna vad ni tycker! 

 Hare gött! ^^

//Fille