Jag har varit sjuk och har inte känt för att skriva på bloggen eller ta bort halloween-temat. Jag mår fortfarande inte riktigt bra men klarar i alla fall av att skriva igen.

 Så jag har gjort något som jag inte har gjort på evigheter...jag har skrivit på den där novellen som jag startade för någon månad sedan, och försökte sopa under mattan när jag märkte att jag inte visste hur jag skulle fortsätta...hehe...meeeen nu är nästa kapitel klart! ^^

 Första kapitlet (eller prologen) kan du hitta här: ---------> Varmkorv

________________________________________________________________________________________________

Vapenförrådet var egentligen en gammal matsal som nu var möblerat med lådor och bord fulla av vapen i olika slag. De hade lyckats få tag på rätt så avancerade vapen som t.ex sniper rifles, men annars hade de skapat sina egna med hjälp av saker som är enklare att hitta. Fox hade använt ett slagträ med spikar en gång, och han hade även träffat en trasig i ansiktet med en slangbälla. Bokstavligen. Han hade fått slut på stenar och hade kastat slangbällan istället i ren panik. Det dröjde länge innan Scott hade slutat påminna honom om det.
"Jag och Scott har återvänt från uppdraget. Det var ganska lyckat..." sa Fox osäkert när han klev in i förrådet. Leila, som stod vid ett bord full av vapen i hörnet av rummet, kollade upp från sitt anteckningsblock med ett leende på läpparna.
"Välkommen tillbaka. Det är inte likt dig att vara sen" sa hon och gick till nästa bord.
"Jag har nog varit för mycket med Annie" suckade han och såg sig omkring i rummet.
"Jasså, jag visste inte att ni spenderade så mycket tid tillsammans" sa hon med ett flin och Fox blängde irriterat på henne.
"Vart är chefen? Mikael sa att han var med dig".
"Åh han gick för att hämta en ny penna. Min börjar ta slut och det är fortfarande en hel del vapen kvar att pricka av" svarade hon med ett trött leende. Leila hade hand om alla lager. Hon räknade allt varje vecka för att se så att inget hade försvunnit, eller för att se om de behövde mer. Egentligen var det också Lidyas uppgift men hon hade blivit skadad under sitt senaste uppdrag och var tvungen att vila. Så nu fick Leila ta hand om det själv.
"Borde inte någon hjälpa dig med det där?" frågade Fox och lutade sig mot väggen för att vänta på att chefen skulle återvända.
"Alla har redan sina egna uppgifter att ta hand om. Jag klarar mig, chefen hjälper också till när han kan". Fox nickade bara till svar, men han kunde se på henne att hon egentligen var slutkörd. Hennes långa bruna hår som hon brukade borsta nogrannt varje dag satt nu uppsatt i en trasslig hästsvans, och hennes mörka ögon hade inte samma starka blick som de brukade. Hennes hållning var inte heller rak som den brukade vara, men Fox sa ingenting. Han visste att det inte skulle hjälpa.
Han stod där ett tag och lät Leila göra sitt jobb, tills dörren äntligen öppnades och en lång kraftig man med kort mörkt hår klev in i rummet. I ena handen höll han en penna som han kastade över till Leila som fångade den med ett leende.
"Tackar" sa hon och återgick genast till arbetet. Mannen nickade kort och fick sedan syn på Fox som rätade på sig.
"Undrade just vart du tog vägen" sa mannen och lade armarna i kors i väntan på en förklaring.
"Vi blev omringade av trasiga och tvingades övernatta i staden" sa Fox ursäktande men mannen log bara.
"Vi blev oroliga. Jag är bara glad att ni kom tillbaka med livet i behåll. Så uppdraget?".
"Ja ehm... Scott tog sakerna till lagret" svarade Fox och svor inombords. Han blev alltid så närvös när han pratade med chefen. Han forstod inte alls hur han kunde ha blivit så högt rankad. Mannen svarade inte utan såg bara på Fox med ett höjt ögonbryn. Han blev osäker och hörde hur Leila kvävde ett skratt. När Fox inte gjorde något utom att se osäker och förvirrad ut suckade mannen och sa:
"Fox, vad hittade ni?"
"Oh! Juste! Ehm två t-shirtar, tre par byxor, fyra filtar och två burkar bönor". Än en gång svor han inombords. Han glömde alltid bort den viktiga biten av rapporten. Att räkna upp det man hade hittat så att Leila eller Lidya kunde skriva upp det.
"Okej bra jobbat. Fick du med det Leila?" sa mannen med ett leende och vände blicken till Leila som gjorde tummen upp med ryggen mot dem.
"Jag hörde klart och tydligt".
"Okej Fox gå och vila eller se om någon behöver din hjälp. Säg åt Scott att han ska göra samma sak" sa mannen tillslut med blicken på Fox igen som nickade innan han gick mot dörren.

"Så vad sa chefen?" frågade Scott när Fox kom ner för trappan igen. Han måste ha stått där och väntat på honom.
"Han sa att vi antingen skulle vila eller se om någon behöver vår hjälp"
"Vilket betyder att vi har ledigt resten av dan. Ses!" Fox såg honom försvinna bort i korridoren och han lutade sig mot trappräcket med en suck. Såklart tänkte inte Scott hjälpa till med andra arbeten, han var aldelles för lat för det. Eller kanske inte lat, han brydde sig nog bara inte tillräckligt för att se om någon hade problem. Fox däremot bestämde sig för att gå ut till Annie och se om hon behövde hjälp med att hålla utkik. Han visste att hon brukade vilja ha någon som kunde hålla henne vaken, eller rättare sagt, hon behövde en.
När Fox kom ut fann han Annie vid grinden lutandes mot sin sniper med halft öppna ögon. Med en suck gick han fram till henne.
"Om vi blir attackerade nu så är det ditt fel" sa han irriterat och Annie ryckte förskräckt till och rätade genast på sig när hon fick syn på honom.
"Försök stå vakt själv efter att ha varit vaken hela natten" muttrade hon.
"Du kan ju testa sova under natten istället för på dagen"
"Försök sova när Mikael springer omkring och mumlar för sig själv och två av dina vänner inte har återvänt från sitt uppdrag" hon började låta irriterad så Fox släppte ämnet.
"Ge hit geväret jag kan ta över ett tag" sa han bara och räckte fram handen, men Annie skakade på huvudet och blickade ut över fältet utanför stängslet. Herrgården låg verkligen på en bra plats om man ville undgå de trasiga. Man kunde enkelt se om någon trasig närmade sig, och elstängslet höll dem borta. Det enda de saknade var en hög utkikspunkt. Annies sniper var egentligen svår att använda från bakom ett stängsel.
"Det är dags att gå en runda. Gå åt vänster så tar jag höger" sa Annie tillslut och började gå längst stängslet. Fox suckade och vände sig om för att göra samma sak men åt andra hållet. Det kom sällan trasiga ut hit så han kunde inte se någon under sin runda. I alla fall ingen som var nära nog så att han kunde se deras trasiga ansikten.
Han mötte Annie halvvägs och det visade sig att hon inte heller hade sett något, men de fortsatte ändå sina rundor tills de möttes igen vid grinden.
"Jaha. Det är lika lugnt som alltid" sa Fox och lutade sig mot skjulet vid sidan av grinden. "Det kommer aldrig några trasiga ut hit".
"Nej vi har verkligen haft det lungt. Vi har inte ens förlorat många under den senaste tiden" sa Annie med en gäspning. Hon lutade sig än en gång mot sin sniper rifle, men den här gången höll hon ögonen helt öppna.
"Fast jag vet inte om det är bra eller dåligt" mumlade Fox men Annie hörde honom ändå.
"Varför inte? Såklart det är bra, vi har inte kunnat ta det lungt på det här sättet sen de trasiga dök upp. Alla skulle behöva en paus".
"Det tycker jag med, men alla verkar ta det för lungt. Scott tjatade om att det inte var lönt att söka igenom staden igen, du tar tupplurer och chefen har börjat skicka ut oss mindre trots att Leila har sagt att vi kommer behöva mer mat inom ett år" han lät mer irriterad än vad han hade tänkt, men det var för sent att ändra på det nu. Annie stod tyst en stund och betraktade honom. Fox kände sig alltid obekväm när någon såg på honom och det syntes tydligt, men Annie verkade inte bry sig om det.
"Det är inte likt dig att vara så kritisk" sa hon tillslut. Fox suckade bara och de stod tysta ett tag. Några siluetter rörde sig i horisonten men ingen av dem verkade närma sig herrgården. Några moln skymde solen och en kall vind fick det höga gräset på fälten att vika sig. Annie, som bara hade en t-shirt, gned sig om armarna för att försöka få tillbaka värmen.
"Gå in och hämta en tröja. Jag tror jag kan klara av det här själv" sa Fox med ett leende och pekade ut på det tomma fältet. Annie nickade och räckte snipern till honom. Han var inte särskilt duktig på att pricka med den, så den skulle inte vara till särskilt mycket hjälp om en trasig faktsikt dök upp. Men lite säkrare var det i alla fall om han hade den i närheten. Annie gick in och Fox fortsatte att hålla utkik, men det var lika lungt som alltid. Han tänkte att han lika gärna kunde gå en till runda innan Annie kom tillbaka, så han slängde upp snipern på axeln och började gå längst stängslet. Det var svårt att tänka sig att han hade suttit fastbunden vid en stol för bara några timmar sedan. Den där flickan spökade verkligen i hans huvud. Han kände på sig att hon hade varit ensam länge och han undrade hur hon hade lyckats överleva så länge på egen hand. Han mindes hur de hade varit att vara ensam. Han skulle i stort sett just dö när de hittade honom instängd i en källare utan mat och vatten. Han skakade på huvudet och försökte jaga iväg de minnena och märkte att han var tillbaka vid den lilla stugan. Med en suck skulle han just inta sin position på nytt, men han stannade när Annie plötsligt dök upp likblek i ansiktet och med en svart tjocktröja i handen.
"Det är Lidya. Hon...hon har blivit sämre".

________________________________________________________________________________________

Nu dröjer det väl några månader innan kapitel 6 kommer...hehe. Nej men jag ska försöka skriva mer...lovar...

 Kommentera gärna vad ni tycker! Förlåt för att det går så segt...xD

Hare gött! ^^

 //Fille   

Ännu en kort novell från skolan...

(Baserad på en verklig händelse...eller ja... Baserad på något som min mormor berättade för mig, tydligen brukade jag göra som barnet i den här berättelsen, ungefär...).

Varning: Dålig kvalité, skrev den här på bara en timme...hade bråttom!

______________________________________________________________________________________________

Snön föll långsamt ner och lade sig över den lilla lekparken mellan radhusen. Det var redan mörkt ute och fönsterlamporna lyste klart.

Ingen ville lämna sina varma hem, så parken låg öde.

 I en av lägenheterna satt en mormor och en liten flicka och åt pepparkakor i köket. Den lilla flickan tryckte glatt i sig de nybakade kakorna, och mormodern log trots smulorna som hon skulle få lov att ta upp senare. Barnets mor och far arbetade sent, men hon tog gärna hand om sitt barnbarn utan att klaga.

 Hon hade tänt ljus på köksbordet och satt igång radion för att få fram en julstämning. "Julen är här" spelades på låg nivå och mormodern betraktade de stora snöflingorna utanför fönstret.

 Plötsligt fastnade den lilla flickans blick på hallen bakom mormodern, som vände sig om men kunde inte se något speciellt där.

"Vad är det?". Frågade hon nyfiket och flickan svarade utan att slita blicken från hallen.

"Flickan dansar i hallen igen".

Mormodern stelnade till och vände sig om på nytt. Det var inte första gången som det här hände, och hon började tycka att det var lite skrämmande. Hon kunde tydligt se att hallen var tom, men det syntes på barnets blick att det fanns något där ändå. I alla fall enligt henne. Många barn hade låtsasvänner som bara de kunde se, och många såg monster som inte var där.

 Mormodern såg på sitt barnbarn att "den dansande flickan" skrämde henne, så hon bestämde sig för att säga det som hon alltid sa i den är situationen.

 "Är hon duktig på att dansa?". Barnet nickade.

"Vad har hon på sig?". Frågade mormodern sedan och barnet såg ut att koncentrera sig på något.

"En lång klänning. Vit". Svarade hon och mormodern log.

"Är hon fin?". Barnet nickade bara igen, fortfarande med blicken fäst på hallen. Mormodern kunde bara försöka föreställa sig vad barnbarnet såg.

En liten flicka med sitt långa hår uppsatt i en hästsvans, kanske mörkt, med sin långa vita klänning böljande omkring henne då hon snurrade.

 "Ser hon elak ut?". Fortsatte mormodern och barnet såg ut att fundera över svaret en stund, och skakade sedan på huvudet.

 "Då behöver du inte vara rädd. Hon vill nog visa dig sin nya fina dans!". Hon log när skräcken i barnets ögon försvann och ersattes av nyfikenhet.

 Barnet började applådera med ett stort leende på läpparna. Sedan såg barnet upp på sin mormor och sa:

"Jag vill dansa som flickan i hallen!".

__________________________________________________________________________________________

Jag var en skum liten unge...

 Kommentera gärna vad du tycker!

Hare gött! ^^

 //Fille   

Här kommer en kort novell som jag skrev i skolan...

________________________________________________________________________________________________

Regnet forsade ner likt ett vattenfall och dränkte den blodiga marken. Pilar skar genom skyfallet på jakt efter sina mål, och när de fann dem föll nya män till marken, fortfarande med sina vapen i ett fast grepp redo att slåss till det sista andetaget.

 Alla rop och vrål lät inte alls lika mycket på grund av regnet, men man kunde fortfarande inte ignorera ljudet av de krigande soldaterna. Stål som mötte stål, pilbågar som spändes och avfyrades och ljuden av de fallande männen som hade nått sitt slut, alla dessa ljud var ljudet av krig.

 Det var två sidor som slogs, de defensiva som förtvivlat försökte skydda sina gårdar och sitt folk, mot de blodtörstiga barbarerna som plötsligt hade dykt upp med sina skepp med drakhuvuden i fronten och sköldar på sidorna. De hade lyckats ta sig in i den lilla viken trots att det borde ha varit omöjligt.

 Engelsmännen hade aldrig förr stött på ett sådant folk. De hade hört berättelser om bestarna från norr som färgade marken röd av blod vart de än gick i land, men det var först nu som den berättelsen blev till verklighet.

 Nordmännen högg ner allt de kunde komma åt med sina svärd, yxor och spjut, och när de själva stupade drog de ner någon med sig i fallet. 

 En engelsk krigare stod mitt i slaget och såg sina kamrater falla en efter en med pilar vinande omkring dem. Han var en ung man som just hade fått titeln "soldat" och hade förr aldrig stått på ett slagfält. Nu när han stod där omringad av död och blod insåg han hur värdefullt hans liv som bonde hade varit. Då behövde han bara ta hand om sin gård och familj i lugn och ro. Visst fanns det dagar och år då maten var nära på att inte räcka, men det var ett paradis jämfört med det här.

Varför hade han lämnat sitt fridfulla liv?

Varför var han bara tvungen att gå med i kungens armé?

Dessa frågor ställde han nu till sig själv.

 Plötsligt drogs han ut ur sin trans när ett svärd kom farande mot honom, och han var tvungen att parera det. Den skäggiga mannen som hade svingat svärdet såg ut som en jätte med sina breda axlar och muskler, som man bara kunde få av att ro ett skepp hela dagen.

 Ett flin var placerat på hans läppar och engelsmannen försökte hugga till honom med sitt svärd, men nordmannen blockerade enkelt slaget och höjde sitt egna svärd för ännu ett hugg. 

Engelsmannen kunde se att han omöjligt skulle kunna parera det kommande slaget, hans kropp hade inte fått nog med träning. Nordmannen hade växt upp på slagfältet medan han själv hade matat grisarna.

 Han tog tag i metallkorset som han bar runt halsen och blundade.

Först hände inget, men plötsligt kunde han höra ett vrål och något som föll till marken rakt framför honom. Nervöst slog han upp ögonen igen och blickade ner på den fallna nordmannen vid sina fötter. En pil hade borrat in sig i hans bröst och han skulle snart dö.

 Trots det backade engelsmannen förskräckt undan från den döende mannen, för minen i hans ansikte tillhörde inte någon som snart skulle lämna de levandes värld. Hans ögon var fria från rädsla och ett belåtet leende låg på hans läppar.

Aldrig förr hade engelsmannen sett någon möta döden med ett leende, och han kunde inte förstå hur man kunde göra det. Dock visste den döende nordmannen något som engelsmannen inte kände till.

 Vikingen visade ingen rädsla, för han visste att Valhalla väntade.

_____________________________________________________________________________________________

Jag skrev den här rätt snabbt, för jag ville höja mitt svenska betyg och det var i slutet av våren, så ja jag hade rätt så bråttom! xD (Dock lyckades jag höja mitt betyg en hel del! :D).

 Jag skrev en till novell då som ni kommer få senare i veckan!

Kommentera gärna vad ni tycker! 

 Hare gött! ^^

//Fille