Jag har varit sjuk och har inte känt för att skriva på bloggen eller ta bort halloween-temat. Jag mår fortfarande inte riktigt bra men klarar i alla fall av att skriva igen.

 Så jag har gjort något som jag inte har gjort på evigheter...jag har skrivit på den där novellen som jag startade för någon månad sedan, och försökte sopa under mattan när jag märkte att jag inte visste hur jag skulle fortsätta...hehe...meeeen nu är nästa kapitel klart! ^^

 Första kapitlet (eller prologen) kan du hitta här: ---------> Varmkorv

________________________________________________________________________________________________

Vapenförrådet var egentligen en gammal matsal som nu var möblerat med lådor och bord fulla av vapen i olika slag. De hade lyckats få tag på rätt så avancerade vapen som t.ex sniper rifles, men annars hade de skapat sina egna med hjälp av saker som är enklare att hitta. Fox hade använt ett slagträ med spikar en gång, och han hade även träffat en trasig i ansiktet med en slangbälla. Bokstavligen. Han hade fått slut på stenar och hade kastat slangbällan istället i ren panik. Det dröjde länge innan Scott hade slutat påminna honom om det.
"Jag och Scott har återvänt från uppdraget. Det var ganska lyckat..." sa Fox osäkert när han klev in i förrådet. Leila, som stod vid ett bord full av vapen i hörnet av rummet, kollade upp från sitt anteckningsblock med ett leende på läpparna.
"Välkommen tillbaka. Det är inte likt dig att vara sen" sa hon och gick till nästa bord.
"Jag har nog varit för mycket med Annie" suckade han och såg sig omkring i rummet.
"Jasså, jag visste inte att ni spenderade så mycket tid tillsammans" sa hon med ett flin och Fox blängde irriterat på henne.
"Vart är chefen? Mikael sa att han var med dig".
"Åh han gick för att hämta en ny penna. Min börjar ta slut och det är fortfarande en hel del vapen kvar att pricka av" svarade hon med ett trött leende. Leila hade hand om alla lager. Hon räknade allt varje vecka för att se så att inget hade försvunnit, eller för att se om de behövde mer. Egentligen var det också Lidyas uppgift men hon hade blivit skadad under sitt senaste uppdrag och var tvungen att vila. Så nu fick Leila ta hand om det själv.
"Borde inte någon hjälpa dig med det där?" frågade Fox och lutade sig mot väggen för att vänta på att chefen skulle återvända.
"Alla har redan sina egna uppgifter att ta hand om. Jag klarar mig, chefen hjälper också till när han kan". Fox nickade bara till svar, men han kunde se på henne att hon egentligen var slutkörd. Hennes långa bruna hår som hon brukade borsta nogrannt varje dag satt nu uppsatt i en trasslig hästsvans, och hennes mörka ögon hade inte samma starka blick som de brukade. Hennes hållning var inte heller rak som den brukade vara, men Fox sa ingenting. Han visste att det inte skulle hjälpa.
Han stod där ett tag och lät Leila göra sitt jobb, tills dörren äntligen öppnades och en lång kraftig man med kort mörkt hår klev in i rummet. I ena handen höll han en penna som han kastade över till Leila som fångade den med ett leende.
"Tackar" sa hon och återgick genast till arbetet. Mannen nickade kort och fick sedan syn på Fox som rätade på sig.
"Undrade just vart du tog vägen" sa mannen och lade armarna i kors i väntan på en förklaring.
"Vi blev omringade av trasiga och tvingades övernatta i staden" sa Fox ursäktande men mannen log bara.
"Vi blev oroliga. Jag är bara glad att ni kom tillbaka med livet i behåll. Så uppdraget?".
"Ja ehm... Scott tog sakerna till lagret" svarade Fox och svor inombords. Han blev alltid så närvös när han pratade med chefen. Han forstod inte alls hur han kunde ha blivit så högt rankad. Mannen svarade inte utan såg bara på Fox med ett höjt ögonbryn. Han blev osäker och hörde hur Leila kvävde ett skratt. När Fox inte gjorde något utom att se osäker och förvirrad ut suckade mannen och sa:
"Fox, vad hittade ni?"
"Oh! Juste! Ehm två t-shirtar, tre par byxor, fyra filtar och två burkar bönor". Än en gång svor han inombords. Han glömde alltid bort den viktiga biten av rapporten. Att räkna upp det man hade hittat så att Leila eller Lidya kunde skriva upp det.
"Okej bra jobbat. Fick du med det Leila?" sa mannen med ett leende och vände blicken till Leila som gjorde tummen upp med ryggen mot dem.
"Jag hörde klart och tydligt".
"Okej Fox gå och vila eller se om någon behöver din hjälp. Säg åt Scott att han ska göra samma sak" sa mannen tillslut med blicken på Fox igen som nickade innan han gick mot dörren.

"Så vad sa chefen?" frågade Scott när Fox kom ner för trappan igen. Han måste ha stått där och väntat på honom.
"Han sa att vi antingen skulle vila eller se om någon behöver vår hjälp"
"Vilket betyder att vi har ledigt resten av dan. Ses!" Fox såg honom försvinna bort i korridoren och han lutade sig mot trappräcket med en suck. Såklart tänkte inte Scott hjälpa till med andra arbeten, han var aldelles för lat för det. Eller kanske inte lat, han brydde sig nog bara inte tillräckligt för att se om någon hade problem. Fox däremot bestämde sig för att gå ut till Annie och se om hon behövde hjälp med att hålla utkik. Han visste att hon brukade vilja ha någon som kunde hålla henne vaken, eller rättare sagt, hon behövde en.
När Fox kom ut fann han Annie vid grinden lutandes mot sin sniper med halft öppna ögon. Med en suck gick han fram till henne.
"Om vi blir attackerade nu så är det ditt fel" sa han irriterat och Annie ryckte förskräckt till och rätade genast på sig när hon fick syn på honom.
"Försök stå vakt själv efter att ha varit vaken hela natten" muttrade hon.
"Du kan ju testa sova under natten istället för på dagen"
"Försök sova när Mikael springer omkring och mumlar för sig själv och två av dina vänner inte har återvänt från sitt uppdrag" hon började låta irriterad så Fox släppte ämnet.
"Ge hit geväret jag kan ta över ett tag" sa han bara och räckte fram handen, men Annie skakade på huvudet och blickade ut över fältet utanför stängslet. Herrgården låg verkligen på en bra plats om man ville undgå de trasiga. Man kunde enkelt se om någon trasig närmade sig, och elstängslet höll dem borta. Det enda de saknade var en hög utkikspunkt. Annies sniper var egentligen svår att använda från bakom ett stängsel.
"Det är dags att gå en runda. Gå åt vänster så tar jag höger" sa Annie tillslut och började gå längst stängslet. Fox suckade och vände sig om för att göra samma sak men åt andra hållet. Det kom sällan trasiga ut hit så han kunde inte se någon under sin runda. I alla fall ingen som var nära nog så att han kunde se deras trasiga ansikten.
Han mötte Annie halvvägs och det visade sig att hon inte heller hade sett något, men de fortsatte ändå sina rundor tills de möttes igen vid grinden.
"Jaha. Det är lika lugnt som alltid" sa Fox och lutade sig mot skjulet vid sidan av grinden. "Det kommer aldrig några trasiga ut hit".
"Nej vi har verkligen haft det lungt. Vi har inte ens förlorat många under den senaste tiden" sa Annie med en gäspning. Hon lutade sig än en gång mot sin sniper rifle, men den här gången höll hon ögonen helt öppna.
"Fast jag vet inte om det är bra eller dåligt" mumlade Fox men Annie hörde honom ändå.
"Varför inte? Såklart det är bra, vi har inte kunnat ta det lungt på det här sättet sen de trasiga dök upp. Alla skulle behöva en paus".
"Det tycker jag med, men alla verkar ta det för lungt. Scott tjatade om att det inte var lönt att söka igenom staden igen, du tar tupplurer och chefen har börjat skicka ut oss mindre trots att Leila har sagt att vi kommer behöva mer mat inom ett år" han lät mer irriterad än vad han hade tänkt, men det var för sent att ändra på det nu. Annie stod tyst en stund och betraktade honom. Fox kände sig alltid obekväm när någon såg på honom och det syntes tydligt, men Annie verkade inte bry sig om det.
"Det är inte likt dig att vara så kritisk" sa hon tillslut. Fox suckade bara och de stod tysta ett tag. Några siluetter rörde sig i horisonten men ingen av dem verkade närma sig herrgården. Några moln skymde solen och en kall vind fick det höga gräset på fälten att vika sig. Annie, som bara hade en t-shirt, gned sig om armarna för att försöka få tillbaka värmen.
"Gå in och hämta en tröja. Jag tror jag kan klara av det här själv" sa Fox med ett leende och pekade ut på det tomma fältet. Annie nickade och räckte snipern till honom. Han var inte särskilt duktig på att pricka med den, så den skulle inte vara till särskilt mycket hjälp om en trasig faktsikt dök upp. Men lite säkrare var det i alla fall om han hade den i närheten. Annie gick in och Fox fortsatte att hålla utkik, men det var lika lungt som alltid. Han tänkte att han lika gärna kunde gå en till runda innan Annie kom tillbaka, så han slängde upp snipern på axeln och började gå längst stängslet. Det var svårt att tänka sig att han hade suttit fastbunden vid en stol för bara några timmar sedan. Den där flickan spökade verkligen i hans huvud. Han kände på sig att hon hade varit ensam länge och han undrade hur hon hade lyckats överleva så länge på egen hand. Han mindes hur de hade varit att vara ensam. Han skulle i stort sett just dö när de hittade honom instängd i en källare utan mat och vatten. Han skakade på huvudet och försökte jaga iväg de minnena och märkte att han var tillbaka vid den lilla stugan. Med en suck skulle han just inta sin position på nytt, men han stannade när Annie plötsligt dök upp likblek i ansiktet och med en svart tjocktröja i handen.
"Det är Lidya. Hon...hon har blivit sämre".

________________________________________________________________________________________

Nu dröjer det väl några månader innan kapitel 6 kommer...hehe. Nej men jag ska försöka skriva mer...lovar...

 Kommentera gärna vad ni tycker! Förlåt för att det går så segt...xD

Hare gött! ^^

 //Fille   

Lägret låg inte så långt borta från staden, men det tog ändå ett tag att komma dit. Så efter en halvtimme stod Fox och Scott utanför det höga elektriska stängslet som omringade gården, och väntade på att någon skulle komma och öppna.
Genom stängslet kunde man se en herrgård, stor och vit med galler för fönstren. Fast den vita färgen var inte så vit längre, den var mer grå och sliten.
 "Borde inte någon hålla vakt?" muttrade Scott och såg sig omkring.
"Jo..." suckade Fox lite irriterat när han förstod vems tur det var att vakta grinden. Av någon anledning dök hon alltid upp sent.
 Han fick lust att ropa på någon, men han ville inte bryta mot reglerna. Det här lägret hade fem stamregler som alla måste följa, annars kunde man bli utsparkad, dock hände det väldigt sällan. Om man bara gjorde det en gång så straffades man bara lite, men om man upprepade det flera gånger blev man lämnad och tvingades försöka klara sig på egen hand.
Att ropa eller skrika var en av de fem reglerna eftersom höga ljud attraherade de trasiga. De andra fyra reglerna var:

• Skada en människa bara om det verkligen behövs.
• Gå aldrig ensam.
• Följd alltid dina order.
• Håll ingenting hemligt för de andra i gruppen.

Fox var fullt medveten om att han nu tänkte bryta mot den sista regeln, men han tänkte berätta om den konstiga flickan någon gång, men nu var inte rätt tillfälle. Gruppen hade haft en del problem under den senaste tiden, och han ville inte jaga upp dem mer än de redan var, för nyheten om en överlevare som kidnappade dem skulle definitivt göra det. Många var väldigt beskyddande, och många ville att gruppen skulle växa, så om de hörde om flickan skulle de säkert jaga rätt på henne och föra henne till lägret, men hon skulle nog vara hatad av de som tänkte som Scott.
 Lägret bestod egentligen av tre slags grupper, de beskyddande, de som ville växa, och de som helt enkelt inte ville vara ensamma. Den sistnämnda var minst, men samtidigt störts. För ingen i lägret ville vara ensamma, men det var få av dem som endast tänkte på det. Resten var de som hade delat upp sig i de andra två grupperna. Scott var med i den beskyddande gruppen och såg allt och alla som på något sätt hade skadat eller skrämt någon i gruppen, som ett hot. Så i hans ögon var flickan ett hot, medans hon var en ensam och vilsen flicka i Fox ögon. Han tillhörde den minsta gruppen, den som inte brydde sig om något annat än att slippa vara ensam.
 Efter att ha stått där i över tio minuter dök den korta flickan äntligen upp. Hon kom gåendes mot grinden med blicken fäst på sina fötter som långsamt rörde sig framåt. Hennes axellånga bruna hår låg som ett fågelbo runt hennes huvud, och hennes vita tröja och blåa jeans hade gräs- och jordfläckar överallt på sig. Det verkade som att hon hade råkat somna igen.
När hon höjde blicken och fick syn på Scott och Fox som otåligt väntade på att hon skulle öppna grinden, stannade hon plötsligt och spärrade upp hennes redan stora gröna ögon.
 "Woah ni lever!" utbrast hon med sin rätt mörka röst och Fox nickade.
"Ja, så kan du ta och öppna grinden så vi får komma in innan vi faktiskt dör?" sa Scott irriterat och hon gick bort till det lilla skjulet bredvid grinden. Strax efter att hon försvunnit in i den lilla byggnaden öppnades grindarna och de kunde äntligen komma in bakom det skyddande stängslet.
 "Tack Annie" sa Fox när hon kom ut igen efter att ha stängt grindarna på nytt.
"Vilken dag är det?" frågade hon bara förvirrat med en fundersam min, som om hon försökte få ihop ett svårt pussel.
 "Det är torsdag" muttrade Scott innan han gick iväg mot den stora herrgården.
"Torsdag?..." mumlade hon och Fox väntade tålmodigt på att hon skulle förstå vad det nu var som hon tänkte på.
 "Men...ni stack väl på en onsdag?" frågade hon tillslut och Fox förstod äntligen vad hon var så förvirrad över.
"Ingen fara du har inte tappat koll på tiden, vi skulle ha kommit tillbaka igår men vi fick lite problem" sa han lugnande och Annie såg ut att pusta ut.
 "Puh, bra. Jag trodde att jag bara hade inbillat mig".
Fox log svagt och såg bort mot Scott som just försvann in i den stora byggnaden. Han verkade vara väldigt sur över att behöva bryta mot en regel. Han visste att om han berättade för någon så skulle han bryta mot regel fyra, men om han inte bröt den regeln så skulle han bryta regel fem, så han var nog rätt frustrerad över vad han skulle göra.
 "Alla har varit väldigt oroliga. Ni skulle ha sett Mikael igår när ni inte kom tillbaka. Han blev helt tokig" sa Annie lite roat och drog tillbaka Fox ur hans tankar.
 "Jag tänkte väl det, förlåt" sa han lite skamset men hon viftade bara bort hans ursäkt med ett leende.
"Nej det är inget att be om ursäkt för. Det var underhållande att se, men jag måste erkänna. Jag blev själv rätt orolig jag med. Du är inte den typen som brukar komma sent direkt, och det var inget stort uppdrag ni hade".
 "Som sagt, vi fick en del problem. Vi var tvugna att övernatta i staden" suckade Fox och Annie sträckte på armarna med en gäspning.
 "Prata inte om övernattning. Jag sov inte ett skit inatt på grund av allt ståhej".
"Jag lyckades sova trots de trasiga, dock vaknade jag upp stel som en pinne". Han mindes plötsligt smärtan i hans nacke som hade börjat försvinna, och det kändes fortfarande i handlederna att de hade varit bundna hela natten. "Jag borde gå in och förklara för chefen varför vi kom så sent". Sa han sedan medan han gned sina ömma handleder. Annie kollade lite konstigt på honom när han gjorde en smärtsam min, men hon brukade inte orka lägga sig i, så hon lät det passera.
 "Det är därför jag inte vill få en högre rankning, jag skulle bara glömma att rapportera" suckade hon bara och Fox log snabbt innan han började gå mot herrgården.
"Du förresten!" halvropade hon efter honom efter att han kommit fram till den lilla trappan till byggnaden, och han vände sig om.
 "Berätta inte att jag var sen är du snäll" sa hon lite skamset och Fox nickade.
"Visst, men kom inte sent nästa gång okej?".
 "Jaja..." muttrade hon och drog handen genom sitt toviga hår. Den fastnade halvvägs så hon kunde inte dra den rakt igenom, men hon verkade inte bry sig för hon vände sig bara om och ställde sig på sin possition vid grinden, och rättade till sitt snipergevär som hängde på ryggen.
 Väl inne i byggnaden var han tvungen att stanna igen, för Mikael sprang genast fram till honom med ett lättat leende.
"Herregud Fox, skräm oss inte sådär" halvskrattade han och lade armarna i kors. Hans rätt långa svarta hår låg, som vanligt, spikrakt längs hans rygg, och den lättade blicken i hans smala gröna ögon syntes tydligt. Han hade alltid varit dålig på att gömma sina känslor. Inte bara i ögonen, hela hans skäggiga ansikte avslöjade honom oftast på en gång.
 "Scott berättade vad som hände, vilken otur ni har. Först Lucas, och nu det här. Eller ni hade tur på ett sätt också eftersom ingen..." han tystnade när han fick syn på Fox plötsligt besvärade och nästan sorgsna ansiktsuttryck. "Du måste släppa det. Till och med jag har gått vidare, vi har helt enkelt inte råd att gå omkring och tänka på sådant" suckade han och Fox nickade. Han visste att det var onödigt och dumt att tänka på det, han brukade inte ens tänka på det, egentligen var det bara Mikael som vägrade sluta påminna honom om det. Mikael kanske sa att han hade gått vidare, men Fox trodde att han egentligen var den som inte kunde släppa det. Såklart sörjde Fox fortfarande sin fallna vän, men han levde vidare utan att låta det påverka honom. Det var inte konstigt att Mikael sällan sändes utanför stängslet, han gick bara omkring och oroade sig för framtiden och tänkte på det förflutna, men ingen orkade försöka prata med honom om det längre.
 "Har du sett chefen?" frågade Fox, inte bara för att byta samtalsämne, men han kände att det vore bäst.
"Ja han är i vapenförrådet med Leila" svarade han med ett återfunnet leende och Fox nickade.
 Han lämnade Mikael vid dörren och gick fram till den mörka trappan i mitten av det grönmålade rummet med tavlor hängades på väggarna. Alla hade blommotiv målade på sig, eller ängar med små stugor och lekande barn. Fox kunde inte låta bli att undra om man faktiskt hade varit så lycklig som barnen på målningarna innan de trasiga dök upp. Kanske hade han också kunnat växa upp ute på en gård där han inte behövde oroa sig för att bli uppäten varje dag. Där han bara kunde ha lekt med sina vänner utan några beskymmer.
Han slet irriterat blicken från målningarna och fokuserade på att ta sig upp för trappan. Fastna inte i dina fantasier. Fokusera på nutiden. Tänkte han bestämt till sig själv. Slösa inte energi på att tänka på hur det kunde ha varit.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag är fullt medveten om att det här kapitlet inte blev så bra som det kunde ha varit. Ibland blir det bara så...när jag är trött och inte riktigt vet hur jag ska skriva en sak så blir det inte så bra...men jag tyckte att det i alla fall inte var hemskt, så det får duga. xD

 Kommentera gärna nu när jag äntligen lyckades skriva klart ännu ett kapitel...:3 Vad tycker ni om alla karaktärer? Jag tycker inte att karaktärer är min starka sida precis...jag tycker mer om att beskriva saker (vilket ni antagligen kommer märka i senare kapitel...hehe...). 

En sak klar på listan i alla fall...nu till nästa sak!   

Hare gött! ^^

 //Fille   

Efter att ha försvunnit med den andra döda kroppen satt Scott fortfarande och slet i repen. Fox hade gett upp med att försöka få honom att sluta för ett tag sedan, och satt nu bara och såg bort mot dörren. Snart skulle den främmande tjejen återvända och då tänkte han försöka få henne att svara på några frågor.
 Medan han väntade blev det plötsligt svårare och svårare att hålla ögonen öppna. Det var konstigt tyst i rummet också, och när han vred på huvudet insåg han varför. Scott hade slutat kämpa med repen och hängde nu med huvudet. Hans axlar höjdes och sänktes sakta när han andades lugnt. Han hade somnat, och snart kunde Fox inte heller hålla ögonen öppna längre och han föll in i en djup sömn.

När han vaknade var han stel i hela kroppen, och hans nacke värkte på grund av att han suttit med hakan mot bröstet hela natten. Med ett stön rätade han på sig och öppnade ögonen. Han hade blivit van vid att känna repen på hans handleder och ben, men de började göra väldigt ont. Scott sov fortfarande och den främmande flickan syntes inte till.
Nu när det var ljust kunde de ta sig hem om de lyckades komma loss, så Fox började tänka ut en plan. Först behövde han få av sig repen, men det var lättare sagt än gjort. Flickan hade verkligen gjort hårda och starka knutar, och varken Fox eller Scott hade varit i en liknande situation förut. Han räknade ut att det vore bäst om han bara tog det lugnt och tänkte igenom allt noga, istället för att rycka och slita i repen som Scott hade gjort.
"Uugh är vi fortfarande här?" stönade Scott och slog upp ögonen. Han lutade på huvudet åt olika håll i ett försök att mjuka upp nacken lite, men det verkade inte funka för han fortsatte att göra smärtsamma miner.
"Har du någon plan?"
 "Inte riktigt. Så länge som vi sitter fast kan vi inte göra något alls. Jag tror att vi skulle kunna fly om vi bara blev av med repen" suckade Fox och såg bort mot dörren där han senast hade sett den främmande flickan. Det lilla köket verkade vara tomt, men han kunde bara se en bit av rummet.
 "Sluta säga uppenbara saker och försök komma på ett sätt att komma loss istället" sa Scott lite irriterat och testade att dra i armarna igen, men de satt som fastnaglade vid stolsryggen.
Innan Fox hann säga något tillbaka såg han hur Scotts blick plötsligt förändrades och han såg ut som en arg hund som var redo att attackera. Fox var förvånad över att han inte började morra och visa tänderna. När han vred på huvudet mot köket såg han varför Scotts uttryck hade förändrats. Den främmande flickan stod i dörröppningen med två konservburkar i händerna. Hennes ansikte var skymd under hennes huva och sjal så han kunde inte se hennes ansiktsuttryck, men hon verkade rätt osäker över vad hon borde göra.
 "Så du är tillbaka. Kul" muttrade Scott sarkastiskt och blängde på henne. Hon tog ett steg bakåt och Fox suckade.
"Bry dig inte om honom! Det är något som jag vill fråga dig om, så kan du komma?" sa han med en så lugn röst som möjligt. Scott verkade inte förstå att hota den här flickan inte var rätt väg att gå. Hon verkade vara väldigt osäker över hur man betedde sig omkring folk, och hade antagligen varit ensam länge, så den lugna och vänliga rösten verkade som ett bättre val.
Försiktigt började hon närma sig dem, och Fox gav Scott en sträng blick för att hindra honom från att säga något hårt igen. Han suckade och muttrade något ohörbart innan han surt vände blicken till väggen framför honom.
När flickan stod framför Fox försökte han komma på en fråga som hon kanske kunde svara på.
 "Du vi måste gå hem innan våra vänner blir för oroliga" började han prövande och flickan lade huvudet lite på sned med en fundersam blick som om hon försökte förstå vad han just sade.
 "Vi kommer från en grupp överlevare...om du släpper oss så kan vi ta med dig dit. Vi letar efter andra som har lyckats överleva de trasiga för att få vår grupp att växa. Det är mycket enklare att klara sig om man är fler. Vill du komma med oss?" frågade han tillslut och väntade på en reaktion. Hon stod bara där med samma fundersamma blick och verkade inte riktigt förstå innebörden av det han sade. Han bestämde sig för att ta det igen men kortare.
 "Vill du följa med oss till vårt hem?". Nu verkade hon förstå bättre för hon rätade på huvudet och den fundersamma blicken försvann. Istället såg hon mer osäker och förvirrad ut, som om hon inte visste vad hon skulle svara.
 "Det är mycket enklare att överleva om man är fler" upprepade Fox i ett försök att övertala henne. "Du behöver inte vara ensam längre". Efter att han hade sagt den sista meningen förändrades hon helt. Den förvirrade och osäkra flickan försvann och plötsligt såg hon väldigt bestämd och hård ut och Fox kunde inte alls förstå vad han hade sagt för fel. Hon skakade på huvudet flera gånger och drog fram en av sina dolkar ur skidan. Förskräckt ryggade Fox undan så mycket han kunde men hon gick bakom hans stol och satte sig på huk.
"Vad gör du?" utbrast Scott oroligt och verkade ha trott samma sak som Fox. Att hon plötsligt hade bestämt sig för att ta kål på dem, men till deras förvåning kände Fox hur repen gled av hans armar och han kunde äntligen röra på sig. Han gned sina ömma handleder och såg förvirrat på flickan när hon försvann ut i köket, och återvände med deras säck. Hon slängde den på golvet framför hans fötter och vände dem ryggen till.
 "Betyder det att du följer me..." mer hann han inte säga innan flickan vände på klacken och försvann ut i köket igen. Den här gången kom hon inte tillbaka. De två burkarna som hon hade haft med sig låg slängda på golvet vid säcken och Fox såg nu att det var två burkar med bönor. Hade hon tänkt ge dem mat? Nu när han tänkte på det började hans mage kurra men han ignorerade hungern och böjde sig fram för att knyta loss sina ben.
"Vad hände just?" sa Scott förvirrat och Fox gick fram till honom för att knyta upp hans rep.
 "Hon bara...jag förstår inte" fortsatte Scott och såg bort mot köket.
"Jag vet inte. Kom igen vi måste återvända innan de börjar ha en begravning för oss" sa Fox otåligt, men han kunde inte heller släppa det som hände nyss. Varför hade hon plötsligt förändrats och stuckit? Det var som om hon plötsligt fick något konstigt utbrott.
När båda hade tagit sig loss gick Fox fram till säcken och kollade in i den. Där fann han sakerna som de hade hittat i byggnaden, och deras vapen.
 "Hon gav i alla fall tillbaka alla våra saker" suckade han och tog upp sin dolk och pistol ur säcken, och gav den sedan till Scott som tyst tog emot den.
Utan att säga något mer lämnade de lägenheten med stela ben och började ta sig ner för trapporna. De kunde inte se den främmande flickan någonstans på vägen ut, så de antog att hon antingen hade gömt sig någonstans eller lämnat byggnaden helt och hållet.
Ingen av dem sa något om det som hade hänt, båda var lika fast i sina förvirrade tankar.
 Det var lika soligt och varmt ute som dagen innan, och det kändes nästan som om inget hade hänt under natten, och att de var på väg hem från ännu ett vanligt uppdrag.
De passerade samma byggnader med spruckna väggar som dagen innan, och Fox tänkte samma sak när han såg butiken som kallades för Elsas frukt och grönt.
 "Så vad gör vi?" frågade Scott tillslut och Fox suckade. De hade blivit kidnappade, det var något som de inte kunde ignorera. Om de andra i lägret fick reda på det så skulle de antagligen se den främmande flickan som en fiende. Scott gjorde antagligen det redan, men Fox trodde inte att hon hade menat att skada dem. Kunde hon ha gjort det på grund av rädsla? Var hon bara ensam? Det var något med hur osäker och nyfiken hon hade verkat, som fick honom att nästan förstå att henne. Han hade inte reagerat på precis samma sätt när han hade blivit hittad, men han hade haft samma blick.
 "De andra kommer säkert klå upp henne om de får syn på henne. Det spelar ingen roll om hon är en överlevare, ingen muckar med oss och kommer undan med det" sa Scott och slog näven i sin handflata. Än en gång blev Fox nästan förvånad över att han inte började morra.
 "Vi säger inget till de andra" sa Fox kort utan att se på honom.
"Va?" utbrast Scott förfärat.
 "Vi blev omringade av trasiga och tvingades låsa in oss i en gammal lägenhet. De försvann inte innan mörkret kom så vi var tvungna att spendera natten där" förklarade Fox och såg strängt upp på sin längre vän.
"Varfö...?"
 "Hör du det? Vi blev omringade. Inte kidnappade! Okej?" sa han med hårt sammanpressade tänder och Scott vände irriterat bort blicken med en fnysning.
 "Visst. Vi blev omringade" muttrade han och spände nävarna. Han hatade när Fox använde sin högre status för att få Scott att göra som han ville.
 De fortsatte gå hemåt utan att säga ett ord. Scott tjurade bara över att den främmande flickan inte skulle bli bestraffad, och Fox gick och funderade över vart hon kunde vara nu. Han undrade varför hon hade lämnat dem så plötsligt och försökte komma på vad han hade sagt för fel. Han hade nämnt lägret och att hon kunde få följa med dem, men vad var fel med det? Han suckade och såg upp på de vita molnen som gled över den blåa himmelen. Han kunde inte bara släppa att det fanns en överlevare där ute som levde helt ensam. Plötsligt lade han märke till en konstig känsla, som om han vore iakttagen igen. Samma sak hade hänt dagen innan efter att de hade lämnat apoteket. Kunde det vara den främmande flickan? Genast vände han sig om och skannade av området. Scott såg förvirrat på honom när han suckade och började gå igen. Det var ingen där.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Okej ännu ett kapitel...hoppas att det duger. xD Det kommer nog gå rätt segt i början innan själva ploten kommer in....

 Kommentera gärna vad ni tycker, och rösta i den nya omröstningen! :P

Hare gött! ^^

 //Fille   

När Fox vaknade dunkade det i huvudet, och han kunde av någon anledning inte röra på armarna. Han kunde känna att han satt på något hårt, antagligen en stol, och benen satt lika hårt fast som hans armar. Allt var mörkt och han trodde att han satt i ett rum utan ljus, men så insåg han att han ännu inte hade öppnat ögonen.
Han kände sig seg i hela kroppen och fick kämpa för att kunna slå upp ögonen och inspektera platsen han befann sig på.
Han insåg att han satt i ett litet rum i en lägenhet. Det brukade antagligen vara ett vardagsrum förr för när han vred på huvudet kunde han se en sliten soffa bakom sig, och framför honom stod en gammal tv. Han hade haft rätt om att han satt på en stol, och han såg nu varför han inte kunde röra på benen eller armarna. Ett rep satt hårt runt hans handleder bakom ryggen, och benen var bundna vid ett varsit stolsben.
Han vred på huvudet åt vänster och fann Scott sittandes på en annan stol, även han bunden, men han hade ännu inte vaknat.
 Rummet de satt i var annars tomt och han kunde inte se den som hade tagit dit dem, men han antog att vem det än var så befann personen sig i ett annat rum. Vardragsrummet hade två dörrar, en på höger sida och en på vänster. En av dem skulle säkert öppnas snart och avslöja deras kidnappare.
Fox var väldigt förvirrad över sin situation. Han kunde inte förstå varför någon skulle binda fast dem så här, och han hade ingen aning om vad han borde göra. Borde han ropa och se om han fick något svar, eller borde han sitta tyst och vänta? Repen var omöjliga att få av så han kunde inte fly. Han kunde inte heller fråga Scott om idéer för han var fortfarande medvetslös, men han borde kanske försöka väcka honom?
"Scott?" väste han tyst åt sin vän och väntade ett tag för att se om någon skulle reagera, men ingen främling kom inrusandes och Scott öppnade inte ögonen.
"Du Scott! Vakna!" sa han lite högre den här gången men inget hände nu heller.
 "SCOTT!" röt han tillslut och hans vän ryckte förskräckt till och slog genast upp ögonen. Först såg han irriterat på Fox, men sen insåg han att han satt bunden vid en stol i ett främmande rum och såg istället väldigt förvirrad ut.
"Va i...? Vart är vi? Vad händer? Varför dunkar mitt huvud?" utbrast han och såg sig omkring i rummet med blicken.
 "Jag har ingen anin..." Fox tystnade när Scotts blick plötsligt for till något bredvid honom och vidgades som om han såg ett spöke. Förvirrat vred Fox på huvudet åt höger och möttes av ett par stora mörkgröna ögon under en svart huva.
"VA I HELVETTE" Utbrast han och ryckte till på stolen och figuren bredvid honom backade förskräckt in i dörren som den just hade kommit in genom. Figuren bar en lång svart kappa med huvan uppdragen, och det enda som syntes under den var ögonen på grund av en sjal som var virad runt halva ansiktet. Han eller hon var rätt lång och bar två pistoler och två dolkar i sitt bälte. Byxorna var smutsiga och tröjan likaså, men båda plaggen verkade vara hela, sånär på ett litet hål vid knäet.
Både Scott och Fox satt och stirrade på främlingen som stirrade tillbaka. Tillslut bröt Scott den obehagliga tystnaden och sa:
"Är du idioten som kidnappade oss?" Han fick inget svar. Främlingen fortsatte bara att stirra, men lämnade dörren och gick med ryggen längst väggen tills han eller hon stod framför dem.
 "Vad vill du oss?" frågade Fox smått irriterat men de fick inte något svar den här gången heller. Den irriterade tonen i Fox röst verkade skrämma främlingen för han eller hon sänkte blicken till sina fötter.
"Vi är inte dina fiender" fortsatte Fox med en trevligare ton för att inte skrämma iväg personen.
 "Än..." fyllde Scott i och blängde på främlingen som tryckte ryggen mot väggen.
"Lyssna inte på honom." sa Fox och såg irriterat på sin vän innan han vände blicken till främlingen igen och fortsatte "Är du ensam?". Den här gången fick han äntligen ett svar, dock var svaret bara en nick och inga ord.
 "Kan du släppa oss? Vi kommer inte skada dig" sa han sedan när han tänkte att främlingen kanske bara svarade på ja- eller nej-frågor. Dock fick han inget svar den här gången, men främlingen började sakta gå fram mot honom med nyfikenhet i blicken. Han sa inget utan betraktade bara främlingen när den började höja handen mot hans ansikte.
 "Vad håller du på med?" utbrast Scott och främlingen ryckte genast till och backade tillbaka till väggen just innan handen nuddade Fox ansikte.
"Scott sluta du skrämmer honoäehhenn..." började Fox argt men kunde inte avsluta meningen. Vad var främlingen för något? Han såg på den igen och försökte lista ut om han skulle kalla den för henne eller honom, men kläderna döljde alla ledtrådar. Han kunde inte ens se ansiktet tydligt. Bara de där skrämda och nyfikna ögonen.
"Förlåt men...vad ska jag kalla dig?" frågade han men främlingen ignorerade frågan och såg bort mot dörren. Först trodde han att den inte ville svara igen, men så märkte han hur främlingens kroppshållning hade förändrats. Nyss hade den tryckt ryggen mot väggen och sett skrämt på dem med händerna svagt höjda som för att skydda sig själv, men nu stod den med svagt böjda knän, ena handen på en av dolkarna i bältet och med med blicken fastnaglad vid dörren som om den trodde att något skulle rusa in. Själva blicken var också annorlunda. Rädslan och nyfikenheten var som bortblåsta.
"Vad stirrar du på?" frågade Scott surt och såg bort mot dörren. Då vände främlingen blicken mot honom och satte ena fingret mot sina läppar.
 "Hålla tyst kan du göra själv" snäste han och Fox suckade över hur idiotisk den kommentaren lät. Främlingen hade ju inte gjort något annat än att hålla tyst.
Plötsligt for dörren upp och föll till golvet med en smäll. Förskräckt vred alla sina blickar till dörröppningen där en trasig stod med munnen vidöppen och ögon som såg hungrigt åt deras håll.
 "Shit!" utbrast Scott och drog i armarna i ett försök att komma loss. "Och vi som sitter fast! Hörru knyt loss oss innan..." mer hann han inte säga innan främlingen sprang fram till den trasiga med en dolk i vardera hand. Innan någon av dem ens hann blinka föll den trasigas huvud till golvet och mosades under främlingens fot. Fox och Scott satt som förstelnade när ännu en trasig dök upp bakom främlingen och tog tag i huvan på kappan och drog till, men plötsligt stack det ut en dolk ur den trasigas huvud och den föll till golvet. Huvan föll ner och sjalen lossnade från främlingens ansikte. Allt hände inom bara några sekunder, och främlingen som inte längre hade sin huva uppdragen drog loss sin dolk ur den trasigas huvud igen och torkade av den på sin kappa.
Nu när främlingens ansikte var fullt synligt insåg Fox att det var en tjej. Hon hade en liten mun och en spetsig näsa. Med hennes långa svarta kappa såg hon lite ut som en korp. Hennes hår var svart och väldigt kortklippt. Det stack bara upp någon enstaka centimeter. Hon hade antagligen klippt det för att hålla det borta från ögonen.
När hon hade bestämt sig för att dolken var tillräckligt ren satte hon den i skidan igen och mötte Fox och Scotts chockade blickar. Förvirrat vred hon på huvudet som om hon antog att de kollade på något annat bredvid henne.
 "Det gick fort" sa Scott tillslut och slappnade av igen. Både han och Fox hade omedvetet spänt sig när de trasiga dök upp.
Hon drog upp sin huva och virade sjalen över sin mun och näsa igen, innan hon böjde sig ner mot de döda kropparna på golvet. När hon ställde sig upp igen hade hon en av dem slängd över axeln och bar den enas huvud i håret med den andra handen. Hon höll fast den trasiga med sin ena arm som om den inte vägde något alls och lämnade rummet.
"Hallå kom tillbaka! Knyt loss de här jävl..."
 "Lugna ner dig Scott. Hon vill nog bara inte ha två blodiga kroppar liggandes på golvet." suckade Fox och Scott gav ifrån sig ett irriterat läte.
"Hur mycket är klockan? Hur länge har vi varit här?"
 "Jag vet inte. Det är antagligen natt, så även om vi skulle komma loss så skulle det vara väldigt farligt att fösöka ta sig hem nu" sa Fox fundersamt och såg bort mot dörröppningen. Det såg ut att vara ingången till ett kök. Han kunde ana en list på väggen och lutade sig fram för att se mer. Som han trodde var det ett litet fönster, men han kunde inte se något utanför på grund av mörkret. Så det var natt ändå. Det betydde att de skulle vara lika blinda som de trasiga där ute, och eftersom deras hörsel var mycket sämre så skulle de vara i underläge.
"Vart tror du hon gick?" frågade Fox och Scott suckade.
 "Vem bryr sig?" muttrade han och försökte frenetiskt komma loss från repen.
"Ge upp. Knutarna är för starka".
 "Vi måste ta oss tillbaka till lägret".
"Vi kan ändå inte ta oss dit i mörkret".
 "De tror säkert att vi är döda, din idiot!".
"Och det kommer vi vara om vi försöker ta oss tillbaka genom mörkret!" Fox röst var väldigt irriterad nu och Scott blängde ilsket på honom.
"Så vad ska vi göra då? Bar sitta här som ett gäng idioter och vänta på att den där galningen ska släppa oss?" röt Scott och Fox suckade men svarade inte på hans fråga. Ärligt talat hade han själv ingen aning om vad de kunde göra. De kunde inte komma loss, och de skulle ändå inte kunna fly. Den främmande tjejen verkade rätt galen, men hade inte försökt skada dem, så hon verkade inte vara illasinnad.
Han bestämde sig för att helt enkelt vänta och se vad hon tänkte göra med dem.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så det var ännu ett kapitel! ^^ Jag är trött just nu, så jag kanske ser lite fel imorgon när jag är piggare och ändrar lite...men jag ville ändå publicera det nu! :3

 Oj det blev rätt många inlägg idag...o.O

Kommentera gärna vad ni tycker! :)

 Hare gött! ^^

//Fille   

Eftersom i alla fall 3 stycken har röstat JA i omröstningen, och två har kommenterat att de vill ha fortsättningen, så har jag bestämt mig för att lägga ut nästa del. Jag skrev äntligen klart den! YAY. 

 Den blev längre än vad jag hade planerat, men det gör nog inget. Jag tror att den blev rätt lagom ändå. xD

Jag tänker inte riktigt beskriva novellen...jag vill helst inte spoila för mycket. Det är bättre om ni helt enkelt inte har någon aning om vad det handlar om innan ni läser. Jag kan säga en sak i alla fall (som antagligen var rätt obvious i prologen), ZOMBIES. Och som i alla andra berättelser med Zombies så kommer jag inte kalla dem för...Zombies...för...I don't want to. Och det har med "huvudkaraktären" att göra så...ja...

 Okej slutsnackat, här är kapitel 1. xD

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Att hitta mat och nödvändig utrustning var inte en enkel uppgift. Det var väldigt farligt att lämna lägrets skyddande väggar och gå in i den öde staden som låg i närheten, men någon måste göra det. Om man ville överleva i den värld som de nu levde i så var man tvungen att ta risker.

 Solen sken och stod högt på himmelen när de två unga männen anlände till staden för att ännu en gång söka igenom den efter både överlevare och proviant. Den ena var lång och spinkig med kort svart hår och kantigt ansikte, och den andra var två huvuden kortare med rött trassligt hår, men det var ändå så kort så att det inte skulle kunna skymma sikten. Han var bredare än den långa, men också starkare. Dock var styrka ofta inte det viktigaste om man stötte på de trasiga, det var mycket bättre att vara snabb och lätt på fötterna så att man enkelt kunde ta sig bort från dem.
"Är det ens någon idé att leta? Har inte vi sökt igenom den här staden miljontals gånger redan?" suckade den långa och såg trött upp på de slitna höga husen. Gröna växter hade helt och hållet tagit över den tomma staden och klängde sig fast på de spruckna väggarna.
"Vi kan inte utgå från att staden är helt öde idag bara för att den var det igår." Sa den andra med blicken fäst på en gammal butik. Enligt den rostiga skyllten som hängde snett ovanför dörren så kallades den för Elsas frukt och grönt. Det var ingen idé att söka igenom den byggnaden. Frukten borde ha ruttnat för evigheter sedan.
Den svarthåriga verkade inte ha något mer att säga om saken för han bytte samtalsämne och sa:
"Minns du när allt det här började?"
"Inte riktigt."
"Inget alls? Så liten var du väl inte? Du är ju bara tre år yngre än mig."
"Jag minns bara suddiga minnen om fullpackade bilvägar och panikslagna människor. Inget annat."
"Aha. Jag minns då helt klart den dagen. Hur de plötsligt dök upp och började..."
"Det finns ett gammalt apotek där. Vi borde kolla igenom det." Sa den rödhåriga innan hans vän hann avsluta meningen. Den långa tänkte säga något igen, men svalde sina ord när den andra ökade takten mot en liten butik i hörnet av en byggnad.
 Dörren var sönderslagen så det var enkelt att ta sig in i det lilla rummet med tomma hyllor. Tydligen hade någon redan rannsakat hela apoteket. Dock blev ingen av dem förvånade. Apotek och matbutiker var några av de första byggnaderna som blev tömda när de trasiga först dök upp för tio år sedan.
"Du Fox, var inte Annie och Lidya här för bara några dagar sedan och sökte fram de sista burkarna?" frågade den svarthåriga och lutade sig mot dörrkarmen medan Fox gick fram till en av de tomma hyllorna och suckade. Han visste det, men hade inte velat fortsätta prata om dagen då de trasiga dök upp. Att gå till apoteket var det enda som kunde ta kål på samtalsämnet just då. Han fortsatte dock att se sig omkring i rummet. Väggarna var fulla av fläckar med trasiga gröna tapeter. Dock var områdena med sprucken grå sten mycket större så rummet var nu mer grått än grönt. Hyllorna var dammiga och vissa hade slagits sönder av någon anledning. Blodet på de trasiga brädorna tydde på att de hade gått sönder under ett slagsmål. Slag om proviant var vanligt, speciellt i början när många fortfarande var friska och panikslagna.
 Fox tänkte just säga något när något svart plötsligt skakade till i hörnet. Som en skugga som ven förbi.
"Scott såg du det där?" mumlade Fox och såg bort mot hörnet.
"Såg vadå?" frågade Scott utan att sänka rösten. Han hade inte förstått att Fox hade dämpat sin röst av en annledning, men det var för sent att inse det nu.
"Inget." svarade Fox med en suck och tänkte att han antagligen bara inbillade sig. Om det hade varit en av de trasiga så skulle de redan ha blivit attackerade vid det här laget.
Det fanns ingen annledning att stanna kvar i apoteket, så de lämnade byggnaden för att söka igenom resten av staden.
Fox kunde inte sluta tänka på skuggan som han hade sett. Plötsligt började han känna sig iaktagen, som om de vore förföljda. Han visste att det var absurt. De enda som borde finnas där var de trasiga, och de förföljde aldrig människor. De attackerade på en gång. Kunde det vara en överlevare? Men varför skulle en överlevare följa efter dem?
Fox mindes själv hur det hade varit att vara ensam i en öde värld full av monster, men när han fick syn på andra överlevare hade han blivit överlycklig och sprungit fram till dem. Han antog att alla ensamma överlevare skulle reagera på samma sätt.
 De fortsatte gå på de tomma gatorna och passerade hundratals med rostiga bilar som satt fast i en bilkö som aldrig skulle försvinna. Fox suckade när han tänkte på hur mycket allt hade förändrats, men tvingade sig själv att fokusera på annat när han märkte hur det påverkade hans humör. Han hade inte tid att gå omkring och deppa.
De såg sig omkring på alla byggnader och försökte urskilja rörelser innanför fönstren och i gränder som de passerade. De letade efter överlevare samtidigt som de höll utkik efter de trasiga.
"Den där byggnaden ser fortfarande stabil ut. Borde vi kolla om det finns något inuti?" frågade Scott och pekade på ett höghus full av lägenheter. Fox följde hans finger och såg upp på de höga väggarna. De var fulla av sprickor och växter som alla andra byggnader, men medan de flesta byggnaderna hade stora hål och krossade fönster såg den här rätt så stadig och hel ut. Även om det inte fanns någon överlevare där inne så kunde de kanske hitta något annat användbart.
"Okej" sa Fox tillslut och de började gå mot byggnadens dörr.
 Väl inne i byggnaden började de söka igenom alla lägenheter. När den första våningen var genomsökt gick de upp till nästa och gjorde samma sak där.
När de kom till den femte våningen hade de fortfarande inte hittat något annat än två filtar och några klädesplagg. De lade sakerna i en säck som Scott hade haft i fickan och såg upp för trappan som ledde till nästa våning.
"Det är i alla fall bättre än inget alls" sa Scott med en trött suck och slängde säcken över axeln. Fox nickade och gick förbi honom till trappan. Han trodde att det fanns tre våningar till om han hade räknat fönstren rätt på utsidan. Även om både kläder och filtar var bra att ha så var det inget de behövde just nu. De hade redan ett stort lager med de sakerna. Mat var däremot något som de började få dåligt av. Det skulle räcka året ut i alla fall, men sedan skulle de verkligen behöva fylla på lagret.
Just när Fox tog sig upp på det sista trappsteget kände han Scotts hand över sin mun. Förvirrat stannade han och vred på huvudet för att se på sin vän som hade blicken fäst på trappans fot. Han följde hans blick och fick syn på det som hade fått Scott att stanna så plötsligt. En rutten hand stack fram i en lägenhets dörröppning, och snart dök resten av kroppen upp. Även om benen under de trasiga byxorna saknade skinn och kött lite här och var, och en av armarna var avslitna så var ansiktet det värsta med varelsen. Ögonen var dimmiga och insjunkna, och näsan hade inget skinn. Hakan höll på att ramla av och det långa svarta håret var blodigt och klibbade fast sig i det som en gång hade varit ett mänskligt ansikte.
Den stannade och vred lite på huvudet som att den lyssnade efter något. Både Fox och Scott stod blickstilla för att inte ge ifrån sig något ljud. Fox höll till och med andan för säkerhetsskull och försökte samtidigt komma på vad han kunde göra. De trasiga var svåra att döda. Av någon anledning dog de inte om man inte sköt dem i huvudet flera gånger eller krossade deras skallar.
Scott började försiktigt flytta sin hand mot bältet där han hade sin pistol. Att skjuta en trasig var väldigt riskfyllt. Det höga ljudet kunde locka till sig flera trasiga, och de var väldigt farliga när de var många. Trots det verkade det som att Scott skulle få lov att ta den risken. Om de hade tur så fanns det inga fler trasiga i närheten.
Han höjde pistolen och siktade tyst mot den trasigas huvud. Om han missade så skulle de bli attackerade, men om han prickade så skulle de kanske klara sig. Fox höll andan när varelsen vände på sig och såg rakt mot dem, men han visste att den inte kunde se dem. Några sekunder senare ekade skottet i byggnaden och den trasiga ryckte till när ett blodigt hål dök upp i dens kind. Scott hade missat, och nu visste den trasiga att de var där.
"Shit!" utbrast Scott argt och sköt igen, och när han missade sköt han ännu en gång. Den trasiga verkade knappt bry sig om kulorna som borrade sig in i huden. Den sprang bara upp för trappan mot dem med sin arm utsträckt mot deras huvuden. Fox tog fram sin dolk eftersom den trasiga var för nära för att skjuta. Scott insåg också det och slog till den trasiga med pistolens handtag på huvudet. Varelsen stapplade till, och innan den hann göra mer körde Fox in dolken i dess hals och tvingade den att backa bak mot väggen. Med ett ryck lyckades han skära av halva halsen och högg snabbt till för att hugga av huvudet helt. Det föll till marken, fortfarande med ögon som stirrade hungrigt på dem och en mun som högg efter deras kött. Kroppen föll däremot livlöst till marken, och Scott gick fram till huvudet för att avsluta jobbet eftersom han visste att Fox helst inte gjorde det.
Fox vände honom ryggen till och hörde bara ett kras när Scott stampade till huvudet. Det verkade inte som att skotten hade lurat dit fler trasiga, så de kunde lugna ner sig lite.
"Du missade" konstanterade Fox med en suck och Scott blängde surt på honom.
"Den stod för långt bort" muttrade han och gick förbi honom för att gå upp till nästa våning. Fox log svagt och tänkte just följa efter sin vän då Scott plötsligt stannade och gav ifrån sig ett chockat läte innan han föll ihop på golvet. Innan Fox hann reagera kände han en plötslig smärta i huvudet, och han föll ner bredvid sin vän med dimmig syn. Det sista han såg var ett par trasiga svarta skor vid hans ansikte innan han blev omsvept av mörker.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Okeeej var det hemskt? Lever du? 

 Har inte skrivit på evigheter...o.O MEN SHIT VA KUL DET VA ATT BÖRJA IGEN! I really missed it...

Jag blev egentligen klar med kapitlet tidigare, men skulle träna så fick lov att vänta med att publicera det. xD Jag vill helst kunna läsa igenom det efter ett tag och se om det är några saker som jag har missat. Det är enklare att se felen om man går ifrån ett tag. Jag gör alltid så när jag t.ex ritar. Väldigt ofta. Jag brukar ta promenader i huset och glo på annat och sedan gå tillbaka till bilden och fortsätta i kanske en timme, och sen ta ännu en paus. 

 Så om du fastnar eller inte kan se vad felet är, ta bara en liten paus och gör lite annat. Ett random tips bara...xD

Men kommentera gärna vad ni tycker, och om ni vill ha fortsättningen. ^^

 Jag kan inte lova att uppdateringen kommer vara så bra, men jag ska göra mitt bästa!

Hare gött! ^^

 //Fille   

Jag har bestämt mig för att lägga ut prologen till novellen som jag skriver på...så får ni helt enkelt bestämma ifall jag ska fortsätta lägga ut den här, eller om ni helt enkelt inte bryr er... Jag har bara skrivit prologen och nästan hela första kapitlet än så länge, och jag kan inte lova att uppdateringen kommer vara så bra. 

 Men här har ni prologen i alla fall. Kommentera gärna om ni vill ha mer eller om jag ska fortsätta skriva på den utan att publicera skiten. xD

 Jag har inte skrivit på ett tag...så ursäkta om det inte är så bra skrivet. -.-'

När tystnad är allt du hör: Prolog 

De höga husen stod öde, detsamma gällde de hundratals med bilar som parkerats huller om buller på de tomma gatorna. Gatulamporna blinkade och fick skuggorna i mörkret att försvinna och dyka upp igen. Det gjorde det väldigt svårt att skymta varelserna som släpade sig fram genom mörkret på jakt efter föda.
Varelserna hade dålig syn, men deras hörsel var däremot väldigt bra. Det kunde vara till deras fördel, men det kunde även göra det väldigt svårt för dem, för det betydde att om någon satt tyst och gömde sig så skulle de inte upptäcka det.
Bakom en av bilarna satt två som använde varelsernas dåliga syn till deras fördel. De satt tysta båda två och väntade på ett tillfälle då de kunde fly. Det var en mor och ett litet barn som inte var äldre än sex år. Modern försökte lugna ner sin dotter så gott hon kunde, medan hon samtidigt höll ett öga på varalserna som släpade sig fram på andra sidan av bilen.
"Mamma, jag är rädd." sa den lilla flickan och kröp ihop i sin mors famn med sin gosemus tryckt mot bröstet.
"Ssshhh, det är ingen fara. Se till att vara tyst nu bara så kommer allt bli bra" viskade modern och kramade om sin dotter.
"Jag vill gå hem." gnydde hon och modern såg sig förtvivlat omkring.
"Seså, var tyst nu" viskade hon lite panikslaget men den lilla flickan i hennes famn lyssnade inte.
"Jag vill gå hem, varför kan vi inte gå hem?"
"Snälla du måste vara tyst nu. Vi kan gå hem när de trasiga har gått, okej?" svarade modern och hennes rädsla började höras på rösten. Hon försökte låta så modig som möjligt framför sin dotter för att lugna ner henne, men det blev bara svårare och svårare. Om hon inte kunde få flickan att hålla tyst, så skulle båda två snart bli uppätna eller ännu värre, bli en av dem.
"När kommer de trasiga vara borta?" frågade dottern och modern suckade irriterat.
"De kommer inte gå om du fortsätter prata." svarade modern och kikade fram över bilen för att se vart varelserna befann sig. Till sin förskräckelse insåg hon att de hade stannat och kollade nu bort mot bilen där de satt.
"Mamma vad gör du?" frågade dottern oroligt och modern såg panikslaget ner på sin dotter. De var tvugna att ta sig därifrån snabbt, men det fanns ingen väg därifrån. Varelserna fanns överallt.
Inget barn borde behöva gå igenom det som hände nu, inget barn borde behöva se sin mor gråta och gå sin död till mötes. För det var det som modern nu tänkte göra. Det fanns ingen annan utväg. Så länge hennes dotter hade en chans att överleva så kunde hon dö lycklig, även om det skulle ärra den lilla flickan för alltid.
"Du måste hitta en säker plats? Kan du göra det för mig?" Den lilla flickan nickade och modern tvingade tillbaka sina tårar.
"Men stanna här tills de trasiga har gått okej? Vad du än gör, gå inte nära dem och låt dem inte höra eller se dig!"
"Varför gråter du?" frågade dottern oroligt och modern insåg att hon inte kunde hålla tillbaka tårarna längre.
"Jag älskar dig, du vet det va?" sa hon och kramade om sin lilla dotter med tårar rinnande ner för kinderna. "Jag är så ledsen, så himla ledsen, men du måste klara dig själv nu. Du måste överleva. Kan du lova mig det?"
"Vad menar du?"
"Snälla lova mig det! Snälla lev vidare!" bad hon och mötte flickans oroliga blick.
"Jag lovar!"

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Jag vet att den är kort, men grejen med novellen är att man inte ska få veta så mycket i början. Så kunde inte skriva mer än så. 

 Kapitel 1 kommer bli längre...

Kommentera om ni vill ha fortsättningen, och säg gärna vad ni tycker. Jag tänker starta en omröstning också om det här för de som inte orkar kommentera. xD 

 Hare gött! ^^

//Fille