Efter att ha försvunnit med den andra döda kroppen satt Scott fortfarande och slet i repen. Fox hade gett upp med att försöka få honom att sluta för ett tag sedan, och satt nu bara och såg bort mot dörren. Snart skulle den främmande tjejen återvända och då tänkte han försöka få henne att svara på några frågor.
 Medan han väntade blev det plötsligt svårare och svårare att hålla ögonen öppna. Det var konstigt tyst i rummet också, och när han vred på huvudet insåg han varför. Scott hade slutat kämpa med repen och hängde nu med huvudet. Hans axlar höjdes och sänktes sakta när han andades lugnt. Han hade somnat, och snart kunde Fox inte heller hålla ögonen öppna längre och han föll in i en djup sömn.

När han vaknade var han stel i hela kroppen, och hans nacke värkte på grund av att han suttit med hakan mot bröstet hela natten. Med ett stön rätade han på sig och öppnade ögonen. Han hade blivit van vid att känna repen på hans handleder och ben, men de började göra väldigt ont. Scott sov fortfarande och den främmande flickan syntes inte till.
Nu när det var ljust kunde de ta sig hem om de lyckades komma loss, så Fox började tänka ut en plan. Först behövde han få av sig repen, men det var lättare sagt än gjort. Flickan hade verkligen gjort hårda och starka knutar, och varken Fox eller Scott hade varit i en liknande situation förut. Han räknade ut att det vore bäst om han bara tog det lugnt och tänkte igenom allt noga, istället för att rycka och slita i repen som Scott hade gjort.
"Uugh är vi fortfarande här?" stönade Scott och slog upp ögonen. Han lutade på huvudet åt olika håll i ett försök att mjuka upp nacken lite, men det verkade inte funka för han fortsatte att göra smärtsamma miner.
"Har du någon plan?"
 "Inte riktigt. Så länge som vi sitter fast kan vi inte göra något alls. Jag tror att vi skulle kunna fly om vi bara blev av med repen" suckade Fox och såg bort mot dörren där han senast hade sett den främmande flickan. Det lilla köket verkade vara tomt, men han kunde bara se en bit av rummet.
 "Sluta säga uppenbara saker och försök komma på ett sätt att komma loss istället" sa Scott lite irriterat och testade att dra i armarna igen, men de satt som fastnaglade vid stolsryggen.
Innan Fox hann säga något tillbaka såg han hur Scotts blick plötsligt förändrades och han såg ut som en arg hund som var redo att attackera. Fox var förvånad över att han inte började morra och visa tänderna. När han vred på huvudet mot köket såg han varför Scotts uttryck hade förändrats. Den främmande flickan stod i dörröppningen med två konservburkar i händerna. Hennes ansikte var skymd under hennes huva och sjal så han kunde inte se hennes ansiktsuttryck, men hon verkade rätt osäker över vad hon borde göra.
 "Så du är tillbaka. Kul" muttrade Scott sarkastiskt och blängde på henne. Hon tog ett steg bakåt och Fox suckade.
"Bry dig inte om honom! Det är något som jag vill fråga dig om, så kan du komma?" sa han med en så lugn röst som möjligt. Scott verkade inte förstå att hota den här flickan inte var rätt väg att gå. Hon verkade vara väldigt osäker över hur man betedde sig omkring folk, och hade antagligen varit ensam länge, så den lugna och vänliga rösten verkade som ett bättre val.
Försiktigt började hon närma sig dem, och Fox gav Scott en sträng blick för att hindra honom från att säga något hårt igen. Han suckade och muttrade något ohörbart innan han surt vände blicken till väggen framför honom.
När flickan stod framför Fox försökte han komma på en fråga som hon kanske kunde svara på.
 "Du vi måste gå hem innan våra vänner blir för oroliga" började han prövande och flickan lade huvudet lite på sned med en fundersam blick som om hon försökte förstå vad han just sade.
 "Vi kommer från en grupp överlevare...om du släpper oss så kan vi ta med dig dit. Vi letar efter andra som har lyckats överleva de trasiga för att få vår grupp att växa. Det är mycket enklare att klara sig om man är fler. Vill du komma med oss?" frågade han tillslut och väntade på en reaktion. Hon stod bara där med samma fundersamma blick och verkade inte riktigt förstå innebörden av det han sade. Han bestämde sig för att ta det igen men kortare.
 "Vill du följa med oss till vårt hem?". Nu verkade hon förstå bättre för hon rätade på huvudet och den fundersamma blicken försvann. Istället såg hon mer osäker och förvirrad ut, som om hon inte visste vad hon skulle svara.
 "Det är mycket enklare att överleva om man är fler" upprepade Fox i ett försök att övertala henne. "Du behöver inte vara ensam längre". Efter att han hade sagt den sista meningen förändrades hon helt. Den förvirrade och osäkra flickan försvann och plötsligt såg hon väldigt bestämd och hård ut och Fox kunde inte alls förstå vad han hade sagt för fel. Hon skakade på huvudet flera gånger och drog fram en av sina dolkar ur skidan. Förskräckt ryggade Fox undan så mycket han kunde men hon gick bakom hans stol och satte sig på huk.
"Vad gör du?" utbrast Scott oroligt och verkade ha trott samma sak som Fox. Att hon plötsligt hade bestämt sig för att ta kål på dem, men till deras förvåning kände Fox hur repen gled av hans armar och han kunde äntligen röra på sig. Han gned sina ömma handleder och såg förvirrat på flickan när hon försvann ut i köket, och återvände med deras säck. Hon slängde den på golvet framför hans fötter och vände dem ryggen till.
 "Betyder det att du följer me..." mer hann han inte säga innan flickan vände på klacken och försvann ut i köket igen. Den här gången kom hon inte tillbaka. De två burkarna som hon hade haft med sig låg slängda på golvet vid säcken och Fox såg nu att det var två burkar med bönor. Hade hon tänkt ge dem mat? Nu när han tänkte på det började hans mage kurra men han ignorerade hungern och böjde sig fram för att knyta loss sina ben.
"Vad hände just?" sa Scott förvirrat och Fox gick fram till honom för att knyta upp hans rep.
 "Hon bara...jag förstår inte" fortsatte Scott och såg bort mot köket.
"Jag vet inte. Kom igen vi måste återvända innan de börjar ha en begravning för oss" sa Fox otåligt, men han kunde inte heller släppa det som hände nyss. Varför hade hon plötsligt förändrats och stuckit? Det var som om hon plötsligt fick något konstigt utbrott.
När båda hade tagit sig loss gick Fox fram till säcken och kollade in i den. Där fann han sakerna som de hade hittat i byggnaden, och deras vapen.
 "Hon gav i alla fall tillbaka alla våra saker" suckade han och tog upp sin dolk och pistol ur säcken, och gav den sedan till Scott som tyst tog emot den.
Utan att säga något mer lämnade de lägenheten med stela ben och började ta sig ner för trapporna. De kunde inte se den främmande flickan någonstans på vägen ut, så de antog att hon antingen hade gömt sig någonstans eller lämnat byggnaden helt och hållet.
Ingen av dem sa något om det som hade hänt, båda var lika fast i sina förvirrade tankar.
 Det var lika soligt och varmt ute som dagen innan, och det kändes nästan som om inget hade hänt under natten, och att de var på väg hem från ännu ett vanligt uppdrag.
De passerade samma byggnader med spruckna väggar som dagen innan, och Fox tänkte samma sak när han såg butiken som kallades för Elsas frukt och grönt.
 "Så vad gör vi?" frågade Scott tillslut och Fox suckade. De hade blivit kidnappade, det var något som de inte kunde ignorera. Om de andra i lägret fick reda på det så skulle de antagligen se den främmande flickan som en fiende. Scott gjorde antagligen det redan, men Fox trodde inte att hon hade menat att skada dem. Kunde hon ha gjort det på grund av rädsla? Var hon bara ensam? Det var något med hur osäker och nyfiken hon hade verkat, som fick honom att nästan förstå att henne. Han hade inte reagerat på precis samma sätt när han hade blivit hittad, men han hade haft samma blick.
 "De andra kommer säkert klå upp henne om de får syn på henne. Det spelar ingen roll om hon är en överlevare, ingen muckar med oss och kommer undan med det" sa Scott och slog näven i sin handflata. Än en gång blev Fox nästan förvånad över att han inte började morra.
 "Vi säger inget till de andra" sa Fox kort utan att se på honom.
"Va?" utbrast Scott förfärat.
 "Vi blev omringade av trasiga och tvingades låsa in oss i en gammal lägenhet. De försvann inte innan mörkret kom så vi var tvungna att spendera natten där" förklarade Fox och såg strängt upp på sin längre vän.
"Varfö...?"
 "Hör du det? Vi blev omringade. Inte kidnappade! Okej?" sa han med hårt sammanpressade tänder och Scott vände irriterat bort blicken med en fnysning.
 "Visst. Vi blev omringade" muttrade han och spände nävarna. Han hatade när Fox använde sin högre status för att få Scott att göra som han ville.
 De fortsatte gå hemåt utan att säga ett ord. Scott tjurade bara över att den främmande flickan inte skulle bli bestraffad, och Fox gick och funderade över vart hon kunde vara nu. Han undrade varför hon hade lämnat dem så plötsligt och försökte komma på vad han hade sagt för fel. Han hade nämnt lägret och att hon kunde få följa med dem, men vad var fel med det? Han suckade och såg upp på de vita molnen som gled över den blåa himmelen. Han kunde inte bara släppa att det fanns en överlevare där ute som levde helt ensam. Plötsligt lade han märke till en konstig känsla, som om han vore iakttagen igen. Samma sak hade hänt dagen innan efter att de hade lämnat apoteket. Kunde det vara den främmande flickan? Genast vände han sig om och skannade av området. Scott såg förvirrat på honom när han suckade och började gå igen. Det var ingen där.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Okej ännu ett kapitel...hoppas att det duger. xD Det kommer nog gå rätt segt i början innan själva ploten kommer in....

 Kommentera gärna vad ni tycker, och rösta i den nya omröstningen! :P

Hare gött! ^^

 //Fille