Glömde säga att jag åker till stugan över helgen (eller jag kommer hem lördag kväll). Vilket betyder att bloggen antagligen kommer stå still, eftersom internet sugeeeer i stugan. Jag kanske lyckas lägga ut något...vi får se...
Ville bara förvarna er om det. xD
Uuugh har en fyra-fem timmars resa framför mig. -.-
I'm booored!!! And there's nothing but trees here!
Hare gött! ^^
//Fille *takes hat off*

Har ni sett en anime/film eller läst något som har startat superbra, men slutade väldigt uschigt? (Uschigt är ett ord nu) Storyn verkar jätte intressant och man vill så gärna se mer och man tror att det kommer vara något riktigt bra, men så BOM så förstör författaren allt genom att göra saker som man inte alls förväntade sig (dåliga saker då). Visst blir man frustrerad? Jag tänker i alla fall på allt som kunde ha varit annorlunda och hur det skulle ha varit om den hade tagit en bättre väg.

 Även om det var länge sedan jag såg Sword art online (You can read my review here---> Pizza), så tänker jag fortfarande på den. Det är som att den har naglat sig fast i mitt huvud och skriker "SO MUCH POTENTIAL! SO MUCH POTENTIAL!". Det är jätte irriterande för jag har sett animen, jag har skrivit en recension och skrivit av mig mina åsikter, men ändå sitter den där och skriker. Jag tror att det kan bero på att jag inte skrev av min frustration helt. Jag ville inte vara så hård för jag älskade hur SAO kunde ha varit. Jag hatar att den inte var så bra som jag trodde. Jag kunde kolla på ett avsnitt och tänka att det var ett väldigt bra avsnitt. Till och med avsnitten där de bara fiskar var bra separata. Men i det stora hela var det dåligt för det fanns så mycket som irriterade mig när man satte ihop det. 

 T.ex det här med att alla som träffade Kirito blev förälskade i honom. Visst det kunde va lite kul att se i ett avsnitt, så separata blir de avsnitten bra, men tillsammans så blir de bara "WHAT THE FUCK? WHY? IT'S SO STUPID!". 

 Jag önskar så mycket att de hade gjort något bättre utav det. Säsong 1 var inte så dålig. Slutet var lite plötsligt och jag hade hoppats på något större, men det hade varit sååå mycket bättre om det hade slutat där. De gjorde en häftig berättelse om ett gäng ungdomar som blir fast i ett spel där de kan dö, till en berättelse om att rädda sin flickvän. Jag ville se dem döda bossar! Slåss! GÖRA SAKER SOM MAN VANLIGTVIS GÖR I EN SPELVÄRLD FULL AV MONSTER!!!

 Jag ville se hur Kirito blev så stark som han blev även om han spelade solo. Jag ville ha mer av de första avsnitten (typ de 5 första). Jag ville ha mer av det! De förstörde det...och det gör mig så frustrerad. Det startade så bra!

 Jag vet att det finns många som älskar den animen, men jag kan inte förstå varför. Jag gav den så mycket poäng som jag gjorde på grund av de där småsakerna som hade så mycket potential. Saker som att det tydligt syntes hur folk blev påverkade av den nya världen. Hur de byggde upp ett samhälle och alltid tänkte på att de kunde bli dödade av en varelse som bestod av ett gäng pixlar. 

 Det här gäller inte bara SAO, det finns jätte många andra saker som faktiskt kunde ha blivit bra! Har ni sett The host? 

 Inte den--->    Jag pratar om Meyers skit--->   

Om en annan författare hade haft idén (en bättre författare), så kunde den ha blivit bra. Om man inte hade gjort det till en kärlekstriangel/fyrkant/sak så kunde det ha blivit en intressant berättelse. 

 Varför gör folk såhär? Fick de en idé och började skriva, men sen fick de slut på bra idéer och ville bara avsluta det? Jag hatar när det blir så...det känns som att författarna slutar bry sig i slutet och bara skriver ner allt de kan komma på för att...THEY WANT MONEEEY!!! Eller för att de helt enkelt inte orkar bry sig längre.

 Sluta...Stop it...now!

Gahuuugh det gör mig bara så frustrerad. Varför kan jag inte bara släppa det? SAO försvinn ur mitt huvud. Snälla...det är över nu. Kom igen!

 Förstår ni vad jag menar? Har det här hänt er? 

Nu ska jag försöka tänka på annat innan jag sliter av mig håret...

 Hare gött i alla fall! ^^

 //Fille   

När Fox vaknade dunkade det i huvudet, och han kunde av någon anledning inte röra på armarna. Han kunde känna att han satt på något hårt, antagligen en stol, och benen satt lika hårt fast som hans armar. Allt var mörkt och han trodde att han satt i ett rum utan ljus, men så insåg han att han ännu inte hade öppnat ögonen.
Han kände sig seg i hela kroppen och fick kämpa för att kunna slå upp ögonen och inspektera platsen han befann sig på.
Han insåg att han satt i ett litet rum i en lägenhet. Det brukade antagligen vara ett vardagsrum förr för när han vred på huvudet kunde han se en sliten soffa bakom sig, och framför honom stod en gammal tv. Han hade haft rätt om att han satt på en stol, och han såg nu varför han inte kunde röra på benen eller armarna. Ett rep satt hårt runt hans handleder bakom ryggen, och benen var bundna vid ett varsit stolsben.
Han vred på huvudet åt vänster och fann Scott sittandes på en annan stol, även han bunden, men han hade ännu inte vaknat.
 Rummet de satt i var annars tomt och han kunde inte se den som hade tagit dit dem, men han antog att vem det än var så befann personen sig i ett annat rum. Vardragsrummet hade två dörrar, en på höger sida och en på vänster. En av dem skulle säkert öppnas snart och avslöja deras kidnappare.
Fox var väldigt förvirrad över sin situation. Han kunde inte förstå varför någon skulle binda fast dem så här, och han hade ingen aning om vad han borde göra. Borde han ropa och se om han fick något svar, eller borde han sitta tyst och vänta? Repen var omöjliga att få av så han kunde inte fly. Han kunde inte heller fråga Scott om idéer för han var fortfarande medvetslös, men han borde kanske försöka väcka honom?
"Scott?" väste han tyst åt sin vän och väntade ett tag för att se om någon skulle reagera, men ingen främling kom inrusandes och Scott öppnade inte ögonen.
"Du Scott! Vakna!" sa han lite högre den här gången men inget hände nu heller.
 "SCOTT!" röt han tillslut och hans vän ryckte förskräckt till och slog genast upp ögonen. Först såg han irriterat på Fox, men sen insåg han att han satt bunden vid en stol i ett främmande rum och såg istället väldigt förvirrad ut.
"Va i...? Vart är vi? Vad händer? Varför dunkar mitt huvud?" utbrast han och såg sig omkring i rummet med blicken.
 "Jag har ingen anin..." Fox tystnade när Scotts blick plötsligt for till något bredvid honom och vidgades som om han såg ett spöke. Förvirrat vred Fox på huvudet åt höger och möttes av ett par stora mörkgröna ögon under en svart huva.
"VA I HELVETTE" Utbrast han och ryckte till på stolen och figuren bredvid honom backade förskräckt in i dörren som den just hade kommit in genom. Figuren bar en lång svart kappa med huvan uppdragen, och det enda som syntes under den var ögonen på grund av en sjal som var virad runt halva ansiktet. Han eller hon var rätt lång och bar två pistoler och två dolkar i sitt bälte. Byxorna var smutsiga och tröjan likaså, men båda plaggen verkade vara hela, sånär på ett litet hål vid knäet.
Både Scott och Fox satt och stirrade på främlingen som stirrade tillbaka. Tillslut bröt Scott den obehagliga tystnaden och sa:
"Är du idioten som kidnappade oss?" Han fick inget svar. Främlingen fortsatte bara att stirra, men lämnade dörren och gick med ryggen längst väggen tills han eller hon stod framför dem.
 "Vad vill du oss?" frågade Fox smått irriterat men de fick inte något svar den här gången heller. Den irriterade tonen i Fox röst verkade skrämma främlingen för han eller hon sänkte blicken till sina fötter.
"Vi är inte dina fiender" fortsatte Fox med en trevligare ton för att inte skrämma iväg personen.
 "Än..." fyllde Scott i och blängde på främlingen som tryckte ryggen mot väggen.
"Lyssna inte på honom." sa Fox och såg irriterat på sin vän innan han vände blicken till främlingen igen och fortsatte "Är du ensam?". Den här gången fick han äntligen ett svar, dock var svaret bara en nick och inga ord.
 "Kan du släppa oss? Vi kommer inte skada dig" sa han sedan när han tänkte att främlingen kanske bara svarade på ja- eller nej-frågor. Dock fick han inget svar den här gången, men främlingen började sakta gå fram mot honom med nyfikenhet i blicken. Han sa inget utan betraktade bara främlingen när den började höja handen mot hans ansikte.
 "Vad håller du på med?" utbrast Scott och främlingen ryckte genast till och backade tillbaka till väggen just innan handen nuddade Fox ansikte.
"Scott sluta du skrämmer honoäehhenn..." började Fox argt men kunde inte avsluta meningen. Vad var främlingen för något? Han såg på den igen och försökte lista ut om han skulle kalla den för henne eller honom, men kläderna döljde alla ledtrådar. Han kunde inte ens se ansiktet tydligt. Bara de där skrämda och nyfikna ögonen.
"Förlåt men...vad ska jag kalla dig?" frågade han men främlingen ignorerade frågan och såg bort mot dörren. Först trodde han att den inte ville svara igen, men så märkte han hur främlingens kroppshållning hade förändrats. Nyss hade den tryckt ryggen mot väggen och sett skrämt på dem med händerna svagt höjda som för att skydda sig själv, men nu stod den med svagt böjda knän, ena handen på en av dolkarna i bältet och med med blicken fastnaglad vid dörren som om den trodde att något skulle rusa in. Själva blicken var också annorlunda. Rädslan och nyfikenheten var som bortblåsta.
"Vad stirrar du på?" frågade Scott surt och såg bort mot dörren. Då vände främlingen blicken mot honom och satte ena fingret mot sina läppar.
 "Hålla tyst kan du göra själv" snäste han och Fox suckade över hur idiotisk den kommentaren lät. Främlingen hade ju inte gjort något annat än att hålla tyst.
Plötsligt for dörren upp och föll till golvet med en smäll. Förskräckt vred alla sina blickar till dörröppningen där en trasig stod med munnen vidöppen och ögon som såg hungrigt åt deras håll.
 "Shit!" utbrast Scott och drog i armarna i ett försök att komma loss. "Och vi som sitter fast! Hörru knyt loss oss innan..." mer hann han inte säga innan främlingen sprang fram till den trasiga med en dolk i vardera hand. Innan någon av dem ens hann blinka föll den trasigas huvud till golvet och mosades under främlingens fot. Fox och Scott satt som förstelnade när ännu en trasig dök upp bakom främlingen och tog tag i huvan på kappan och drog till, men plötsligt stack det ut en dolk ur den trasigas huvud och den föll till golvet. Huvan föll ner och sjalen lossnade från främlingens ansikte. Allt hände inom bara några sekunder, och främlingen som inte längre hade sin huva uppdragen drog loss sin dolk ur den trasigas huvud igen och torkade av den på sin kappa.
Nu när främlingens ansikte var fullt synligt insåg Fox att det var en tjej. Hon hade en liten mun och en spetsig näsa. Med hennes långa svarta kappa såg hon lite ut som en korp. Hennes hår var svart och väldigt kortklippt. Det stack bara upp någon enstaka centimeter. Hon hade antagligen klippt det för att hålla det borta från ögonen.
När hon hade bestämt sig för att dolken var tillräckligt ren satte hon den i skidan igen och mötte Fox och Scotts chockade blickar. Förvirrat vred hon på huvudet som om hon antog att de kollade på något annat bredvid henne.
 "Det gick fort" sa Scott tillslut och slappnade av igen. Både han och Fox hade omedvetet spänt sig när de trasiga dök upp.
Hon drog upp sin huva och virade sjalen över sin mun och näsa igen, innan hon böjde sig ner mot de döda kropparna på golvet. När hon ställde sig upp igen hade hon en av dem slängd över axeln och bar den enas huvud i håret med den andra handen. Hon höll fast den trasiga med sin ena arm som om den inte vägde något alls och lämnade rummet.
"Hallå kom tillbaka! Knyt loss de här jävl..."
 "Lugna ner dig Scott. Hon vill nog bara inte ha två blodiga kroppar liggandes på golvet." suckade Fox och Scott gav ifrån sig ett irriterat läte.
"Hur mycket är klockan? Hur länge har vi varit här?"
 "Jag vet inte. Det är antagligen natt, så även om vi skulle komma loss så skulle det vara väldigt farligt att fösöka ta sig hem nu" sa Fox fundersamt och såg bort mot dörröppningen. Det såg ut att vara ingången till ett kök. Han kunde ana en list på väggen och lutade sig fram för att se mer. Som han trodde var det ett litet fönster, men han kunde inte se något utanför på grund av mörkret. Så det var natt ändå. Det betydde att de skulle vara lika blinda som de trasiga där ute, och eftersom deras hörsel var mycket sämre så skulle de vara i underläge.
"Vart tror du hon gick?" frågade Fox och Scott suckade.
 "Vem bryr sig?" muttrade han och försökte frenetiskt komma loss från repen.
"Ge upp. Knutarna är för starka".
 "Vi måste ta oss tillbaka till lägret".
"Vi kan ändå inte ta oss dit i mörkret".
 "De tror säkert att vi är döda, din idiot!".
"Och det kommer vi vara om vi försöker ta oss tillbaka genom mörkret!" Fox röst var väldigt irriterad nu och Scott blängde ilsket på honom.
"Så vad ska vi göra då? Bar sitta här som ett gäng idioter och vänta på att den där galningen ska släppa oss?" röt Scott och Fox suckade men svarade inte på hans fråga. Ärligt talat hade han själv ingen aning om vad de kunde göra. De kunde inte komma loss, och de skulle ändå inte kunna fly. Den främmande tjejen verkade rätt galen, men hade inte försökt skada dem, så hon verkade inte vara illasinnad.
Han bestämde sig för att helt enkelt vänta och se vad hon tänkte göra med dem.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så det var ännu ett kapitel! ^^ Jag är trött just nu, så jag kanske ser lite fel imorgon när jag är piggare och ändrar lite...men jag ville ändå publicera det nu! :3

 Oj det blev rätt många inlägg idag...o.O

Kommentera gärna vad ni tycker! :)

 Hare gött! ^^

//Fille   

Okej kolla inte på det här om du inte har sett Attack on titan! Läs inte ens inlägget okej? För du borde verkligen kolla på Attack on titan om du inte har gjort det, och spoilers skulle förstöra hela grejen. xD

 You have been warned!

- Half of me wants to say that you're right. That's so sad but still funny. Should I laugh or should I cry? I don't know... 

 If you didn't get the joke ---->   

 Men allvarligt...vi fick ju knappt se Marco ändå så jag tog det inte som en så stor sak att han dog...och jag har aldrig riktigt gillat Jean så hans sorg har inte påverkat mig så mycket. Men det är fortfarande sorgligt. 

 Det är många som dog som man knappt visste vad de hette...men jag tycker att det nästan gör det mer sorgligt. De fick inte ens leva tillräckligt länge så att man fick lära känna dem. :(

 Okej jag ska inte skriva ett megalångt inlägg om det här...jag sparar det till recensionen om jag nånsin gör någon. Jag borde nog kolla på alla avsnitt igen (även om jag redan har sett vissa 2 gånger redan) för att fräscha upp minnet lite. Jag läser ju mangan så jag är rädd att jag kommer blanda ihop den med animen.

 Gah varför kan det inte bara komma en andra säsong? Jag vill så gärna se deeeeet!!!

Jag älskar mangan (och animen) för det finns alltid något nytt i varje kapitel som får en att bara "O.O...O.O..O.O WHAT?". Sen slutar såklart kapitlet och man blir tvungen att vänta på nästa för att få veta mer.

Spoiler från kapitel 56 (håll in och dra med musen) --->  Som när jag läste: Levi Ackerman...(min reaktion:) What? But...what? Och sen att Historia och Eren blir bortförda och...ja allt det där. I want the next chapter now!

Nej nu ska jag sluta innan inlägget blir för långt. Jag har fundera på att skriva som manga-chapter recensioner men för att göra det så behöver jag ju läsare som faktiskt läser mangan så...är det några av er som gör det? Skulle någon av er tycka att det vore intressant?

 Hare gött i alla fall! ^^

//Fille   

Försökte rita...Ritade skiss-starten-grejen som jag alltid gör. Alltså. Skissa upp grejen...saken. Okej jag är trött. 

 Jag tänkte först rita en av sakerna som ni tipsade om för...länge sedan. Jag har dem uppskrivna...men jag kände inte för det och började på en annan bild som jag har planerat att göra. Eller ja...jag började rita en del av huvudet och konturen på kläderna...sen tog det stopp. 

 You can't even see who it is (Yes I'm drawing a character from an anime again. I think it's fun...okay?).

   It looks awful. Men det är bara skissningen. Jag kommer fixa till detaljerna och kanterna...ja allt när alla konturer är fixade. Jag kommer nog bli klar med den om...några år. Jag har tappat ritlusten lite. Det blir så när jag gör en sak för ofta. Jag måste ta pauser från dem och göra annat emellanåt. 

 Jaja ska ta och skriva på nästa kapitel nu. Det verkar som att en del vill att jag ska fortsätta! ^^ (yay).

Hare gött! ^^

 //Fille   

Jag sitter och ska börja rita. (Har en kompis här och vi bestämde oss för att rita lite...). Jag är inte helt säker på vad jag ska rita. Funderar på att rita något "eget" den här gången...alltså inte rita av en karaktär. 

 Men anledningen till det här inlägget är att jag kom att tänka på de där "How to draw" videorna. Jag funderar på att göra något liknande, men istället för "How to draw" så skulle det vara "How I draw". Det jobbiga med det är att jag måste rita på papper då om det inte ska vara en stillbildsvideo... Sen är det ju ingen idé att göra de här videorna om ingen vill se dem...så ja...skulle det vara en kul grej eller ska jag fortsätta med att bara lägga ut bilderna när de är klara? Kommentera gärna om du bryr dig...xD

 Jaja nu vill en av mina hundar ut, och jag ska nog ta och börja rita nu. 

Så hare gött! ^^

 //Fille   

Eftersom i alla fall 3 stycken har röstat JA i omröstningen, och två har kommenterat att de vill ha fortsättningen, så har jag bestämt mig för att lägga ut nästa del. Jag skrev äntligen klart den! YAY. 

 Den blev längre än vad jag hade planerat, men det gör nog inget. Jag tror att den blev rätt lagom ändå. xD

Jag tänker inte riktigt beskriva novellen...jag vill helst inte spoila för mycket. Det är bättre om ni helt enkelt inte har någon aning om vad det handlar om innan ni läser. Jag kan säga en sak i alla fall (som antagligen var rätt obvious i prologen), ZOMBIES. Och som i alla andra berättelser med Zombies så kommer jag inte kalla dem för...Zombies...för...I don't want to. Och det har med "huvudkaraktären" att göra så...ja...

 Okej slutsnackat, här är kapitel 1. xD

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Att hitta mat och nödvändig utrustning var inte en enkel uppgift. Det var väldigt farligt att lämna lägrets skyddande väggar och gå in i den öde staden som låg i närheten, men någon måste göra det. Om man ville överleva i den värld som de nu levde i så var man tvungen att ta risker.

 Solen sken och stod högt på himmelen när de två unga männen anlände till staden för att ännu en gång söka igenom den efter både överlevare och proviant. Den ena var lång och spinkig med kort svart hår och kantigt ansikte, och den andra var två huvuden kortare med rött trassligt hår, men det var ändå så kort så att det inte skulle kunna skymma sikten. Han var bredare än den långa, men också starkare. Dock var styrka ofta inte det viktigaste om man stötte på de trasiga, det var mycket bättre att vara snabb och lätt på fötterna så att man enkelt kunde ta sig bort från dem.
"Är det ens någon idé att leta? Har inte vi sökt igenom den här staden miljontals gånger redan?" suckade den långa och såg trött upp på de slitna höga husen. Gröna växter hade helt och hållet tagit över den tomma staden och klängde sig fast på de spruckna väggarna.
"Vi kan inte utgå från att staden är helt öde idag bara för att den var det igår." Sa den andra med blicken fäst på en gammal butik. Enligt den rostiga skyllten som hängde snett ovanför dörren så kallades den för Elsas frukt och grönt. Det var ingen idé att söka igenom den byggnaden. Frukten borde ha ruttnat för evigheter sedan.
Den svarthåriga verkade inte ha något mer att säga om saken för han bytte samtalsämne och sa:
"Minns du när allt det här började?"
"Inte riktigt."
"Inget alls? Så liten var du väl inte? Du är ju bara tre år yngre än mig."
"Jag minns bara suddiga minnen om fullpackade bilvägar och panikslagna människor. Inget annat."
"Aha. Jag minns då helt klart den dagen. Hur de plötsligt dök upp och började..."
"Det finns ett gammalt apotek där. Vi borde kolla igenom det." Sa den rödhåriga innan hans vän hann avsluta meningen. Den långa tänkte säga något igen, men svalde sina ord när den andra ökade takten mot en liten butik i hörnet av en byggnad.
 Dörren var sönderslagen så det var enkelt att ta sig in i det lilla rummet med tomma hyllor. Tydligen hade någon redan rannsakat hela apoteket. Dock blev ingen av dem förvånade. Apotek och matbutiker var några av de första byggnaderna som blev tömda när de trasiga först dök upp för tio år sedan.
"Du Fox, var inte Annie och Lidya här för bara några dagar sedan och sökte fram de sista burkarna?" frågade den svarthåriga och lutade sig mot dörrkarmen medan Fox gick fram till en av de tomma hyllorna och suckade. Han visste det, men hade inte velat fortsätta prata om dagen då de trasiga dök upp. Att gå till apoteket var det enda som kunde ta kål på samtalsämnet just då. Han fortsatte dock att se sig omkring i rummet. Väggarna var fulla av fläckar med trasiga gröna tapeter. Dock var områdena med sprucken grå sten mycket större så rummet var nu mer grått än grönt. Hyllorna var dammiga och vissa hade slagits sönder av någon anledning. Blodet på de trasiga brädorna tydde på att de hade gått sönder under ett slagsmål. Slag om proviant var vanligt, speciellt i början när många fortfarande var friska och panikslagna.
 Fox tänkte just säga något när något svart plötsligt skakade till i hörnet. Som en skugga som ven förbi.
"Scott såg du det där?" mumlade Fox och såg bort mot hörnet.
"Såg vadå?" frågade Scott utan att sänka rösten. Han hade inte förstått att Fox hade dämpat sin röst av en annledning, men det var för sent att inse det nu.
"Inget." svarade Fox med en suck och tänkte att han antagligen bara inbillade sig. Om det hade varit en av de trasiga så skulle de redan ha blivit attackerade vid det här laget.
Det fanns ingen annledning att stanna kvar i apoteket, så de lämnade byggnaden för att söka igenom resten av staden.
Fox kunde inte sluta tänka på skuggan som han hade sett. Plötsligt började han känna sig iaktagen, som om de vore förföljda. Han visste att det var absurt. De enda som borde finnas där var de trasiga, och de förföljde aldrig människor. De attackerade på en gång. Kunde det vara en överlevare? Men varför skulle en överlevare följa efter dem?
Fox mindes själv hur det hade varit att vara ensam i en öde värld full av monster, men när han fick syn på andra överlevare hade han blivit överlycklig och sprungit fram till dem. Han antog att alla ensamma överlevare skulle reagera på samma sätt.
 De fortsatte gå på de tomma gatorna och passerade hundratals med rostiga bilar som satt fast i en bilkö som aldrig skulle försvinna. Fox suckade när han tänkte på hur mycket allt hade förändrats, men tvingade sig själv att fokusera på annat när han märkte hur det påverkade hans humör. Han hade inte tid att gå omkring och deppa.
De såg sig omkring på alla byggnader och försökte urskilja rörelser innanför fönstren och i gränder som de passerade. De letade efter överlevare samtidigt som de höll utkik efter de trasiga.
"Den där byggnaden ser fortfarande stabil ut. Borde vi kolla om det finns något inuti?" frågade Scott och pekade på ett höghus full av lägenheter. Fox följde hans finger och såg upp på de höga väggarna. De var fulla av sprickor och växter som alla andra byggnader, men medan de flesta byggnaderna hade stora hål och krossade fönster såg den här rätt så stadig och hel ut. Även om det inte fanns någon överlevare där inne så kunde de kanske hitta något annat användbart.
"Okej" sa Fox tillslut och de började gå mot byggnadens dörr.
 Väl inne i byggnaden började de söka igenom alla lägenheter. När den första våningen var genomsökt gick de upp till nästa och gjorde samma sak där.
När de kom till den femte våningen hade de fortfarande inte hittat något annat än två filtar och några klädesplagg. De lade sakerna i en säck som Scott hade haft i fickan och såg upp för trappan som ledde till nästa våning.
"Det är i alla fall bättre än inget alls" sa Scott med en trött suck och slängde säcken över axeln. Fox nickade och gick förbi honom till trappan. Han trodde att det fanns tre våningar till om han hade räknat fönstren rätt på utsidan. Även om både kläder och filtar var bra att ha så var det inget de behövde just nu. De hade redan ett stort lager med de sakerna. Mat var däremot något som de började få dåligt av. Det skulle räcka året ut i alla fall, men sedan skulle de verkligen behöva fylla på lagret.
Just när Fox tog sig upp på det sista trappsteget kände han Scotts hand över sin mun. Förvirrat stannade han och vred på huvudet för att se på sin vän som hade blicken fäst på trappans fot. Han följde hans blick och fick syn på det som hade fått Scott att stanna så plötsligt. En rutten hand stack fram i en lägenhets dörröppning, och snart dök resten av kroppen upp. Även om benen under de trasiga byxorna saknade skinn och kött lite här och var, och en av armarna var avslitna så var ansiktet det värsta med varelsen. Ögonen var dimmiga och insjunkna, och näsan hade inget skinn. Hakan höll på att ramla av och det långa svarta håret var blodigt och klibbade fast sig i det som en gång hade varit ett mänskligt ansikte.
Den stannade och vred lite på huvudet som att den lyssnade efter något. Både Fox och Scott stod blickstilla för att inte ge ifrån sig något ljud. Fox höll till och med andan för säkerhetsskull och försökte samtidigt komma på vad han kunde göra. De trasiga var svåra att döda. Av någon anledning dog de inte om man inte sköt dem i huvudet flera gånger eller krossade deras skallar.
Scott började försiktigt flytta sin hand mot bältet där han hade sin pistol. Att skjuta en trasig var väldigt riskfyllt. Det höga ljudet kunde locka till sig flera trasiga, och de var väldigt farliga när de var många. Trots det verkade det som att Scott skulle få lov att ta den risken. Om de hade tur så fanns det inga fler trasiga i närheten.
Han höjde pistolen och siktade tyst mot den trasigas huvud. Om han missade så skulle de bli attackerade, men om han prickade så skulle de kanske klara sig. Fox höll andan när varelsen vände på sig och såg rakt mot dem, men han visste att den inte kunde se dem. Några sekunder senare ekade skottet i byggnaden och den trasiga ryckte till när ett blodigt hål dök upp i dens kind. Scott hade missat, och nu visste den trasiga att de var där.
"Shit!" utbrast Scott argt och sköt igen, och när han missade sköt han ännu en gång. Den trasiga verkade knappt bry sig om kulorna som borrade sig in i huden. Den sprang bara upp för trappan mot dem med sin arm utsträckt mot deras huvuden. Fox tog fram sin dolk eftersom den trasiga var för nära för att skjuta. Scott insåg också det och slog till den trasiga med pistolens handtag på huvudet. Varelsen stapplade till, och innan den hann göra mer körde Fox in dolken i dess hals och tvingade den att backa bak mot väggen. Med ett ryck lyckades han skära av halva halsen och högg snabbt till för att hugga av huvudet helt. Det föll till marken, fortfarande med ögon som stirrade hungrigt på dem och en mun som högg efter deras kött. Kroppen föll däremot livlöst till marken, och Scott gick fram till huvudet för att avsluta jobbet eftersom han visste att Fox helst inte gjorde det.
Fox vände honom ryggen till och hörde bara ett kras när Scott stampade till huvudet. Det verkade inte som att skotten hade lurat dit fler trasiga, så de kunde lugna ner sig lite.
"Du missade" konstanterade Fox med en suck och Scott blängde surt på honom.
"Den stod för långt bort" muttrade han och gick förbi honom för att gå upp till nästa våning. Fox log svagt och tänkte just följa efter sin vän då Scott plötsligt stannade och gav ifrån sig ett chockat läte innan han föll ihop på golvet. Innan Fox hann reagera kände han en plötslig smärta i huvudet, och han föll ner bredvid sin vän med dimmig syn. Det sista han såg var ett par trasiga svarta skor vid hans ansikte innan han blev omsvept av mörker.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Okeeej var det hemskt? Lever du? 

 Har inte skrivit på evigheter...o.O MEN SHIT VA KUL DET VA ATT BÖRJA IGEN! I really missed it...

Jag blev egentligen klar med kapitlet tidigare, men skulle träna så fick lov att vänta med att publicera det. xD Jag vill helst kunna läsa igenom det efter ett tag och se om det är några saker som jag har missat. Det är enklare att se felen om man går ifrån ett tag. Jag gör alltid så när jag t.ex ritar. Väldigt ofta. Jag brukar ta promenader i huset och glo på annat och sedan gå tillbaka till bilden och fortsätta i kanske en timme, och sen ta ännu en paus. 

 Så om du fastnar eller inte kan se vad felet är, ta bara en liten paus och gör lite annat. Ett random tips bara...xD

Men kommentera gärna vad ni tycker, och om ni vill ha fortsättningen. ^^

 Jag kan inte lova att uppdateringen kommer vara så bra, men jag ska göra mitt bästa!

Hare gött! ^^

 //Fille   

So, Fjompen har taggat mig i en lista som hon har kommit på. 

 Man ska skriva 30 saker som man tycker är awesome om sig själv. Det kommer bli rätt så svårt att komma på så mycket...men jag tänker försöka! ^^

 Här är reglerna:

1: Skriv en lista med minst 30 bra saker med dig själv. Det kan vara saker på både insidan och utsidan.

2: Tagga andra bloggar, du kan inte tagga en blogg som taggat din (obviosuly), och uppmana dom att göra samma sak.

3: Du får inte skriva "jag tror att jag är [bra egenskap]", "jag tycker att jag är ganska [bra egenskap]". Även om du är osäker så ska du skriva att det här är vad du är. "Jag är snäll", "jag har bra lokalsinne". Det är hur duuppfattar dig själv. The List of Awesome har inte plats för blyghet och ödmjukhet, det får vi nog med i vardagen. 

5: Don't hold back. WE ALL KNOW YOU'RE AWESOME, IT'S TIME TO ADMIT IT.

6: Den sista punkten på din lista måste vara "I'm awesome". 

Okej, let's do this!

1. I'm pretty good at drawing.

2. I'm good at doing my schoolwork.

3. I can study only the day before the test and still get an A/B.

4. I'm kind.

5. I wear hats.

6. I'm smart.

7. I'm good at listening.

8. I'm good at Super smash bros.

9. I'm open-minded.

10. I'm a pretty good writer.

11. My imagination is good.

12. I know who Sleipner is. (Some guy that were competing on the radio didn't know who it was. I could've won!)

13. My english isn't that bad.

14. I'm pretty good at designing a blog.

15. I think a lot.

16. I want to be a gamedesigner.

17. My handwriting is becoming pretty fancy.

18. I'm a good student.

20. I can bake.

21. I can sew.

22. No one in my family can beat me in SingStar.

23. I'm good at finding awesome friends.

24. I'm good at saving my money.

25. I'm helpful.

26. I care about the nature.

27. I can eat lemons without making weird faces.

28. I'm a pretty good leader.

29. I'm a fast learner.

30. I'm awesome.

Okej nu måste jag tagga några andra bloggar... Många av de som jag läser har redan blivit taggade. -.- Är inte säker om ni två fortfarande kikar in...men jag tänker tagga:

 Furukawa

 Sandra

 I've seen you two here before, but I don't know if you will ever see this. xD

 Tyckte det var en rolig grej att skriva något positivt om sig själv. Jag tänker/skriver mest negativa saker om mig själv. :/ Det var en utmaning att skriva så många positiva punkter...But I did it!   

 De flesta tänker för många negativa tankar om sig själv, och jag tycker att man borde försöka ändra på det. Den här listan är ett sätt att väcka positiva tankar hos de som fokuserar för mycket på de dåliga sakerna.

 Okej nu måste jag återgå till att plugga. Pausen är över, time to work!   

Hare gött! ^^

 //Fille